Bergsbruk.se

Det stora raset 1889

Åren 1885-1888
Då undersökningarna på större djup i gruvan inte hade krönts med någon större framgång, bröt man istället malm på bergfästen och pelare i Storgruvans övre delar. Detta orsakade försvagningar som gradvis försämrade hållfastheten i de övre partierna av gruvan. Uppenbarligen var gruvledningen i viss mån medveten om riskerna med detta, och någon form av ras kom med tiden att förväntas.

1880 års händelser i form av nedstörtat berg hade givit insikten att Carl XIIs schakt måste förstärkas till skydd mot kommande sammanstörtningar i närheten av schaktet. Ett antal större förbyggningar gjordes kring schaktet och konsten byggdes åter ned till vattennivån. I början av juli 1888 påbörjades åter vattenuppfordring, som efter ett års pumpning kom att ha sänkt vattennivån med ca 30 meter.

Redan under vintern samma år märktes flera svåra skakningar i berget, vilket satte igång några smärre ras. Allteftersom arbetet fortgick under våren, inträffade ytterligare flera skakningar. Arbetet i gruvan fick tidvis ställas in i väntan på att undersökningar gjorts angående vad som rasat och om någon fara förlåg. I de övre delarna av gruvan som låg ovanför vattnet kunde inga större problem hittas, varför arbetet varje gång kunde återupptagas.

1889
Sent på våren 1889 inträffade återigen skakningar och ras och när undersökningar efter några större sådana på försommaren hade gjorts, visade det sig att det var i gruvans djupaste och östraste partier, som stod under vatten, som det rasade.

Den 21 juni tillkallades såväl Gruvingenjören, Bergmästaren, Riddaren Sjögren samt distriktets Bergmästare för att besiktiga gruvan med anledning av händelsernas utveckling. Frågorna som skulle besvaras var om arbetet kunde fortsättas utan att arbetarnas trygghet riskerades, samt om det i övrigt fanns något som behövde iakttagas för gruvdriften och säkerheten. Eftersom tre vägar för räddning av arbetarna stod till buds om ett ras skulle inträffa, ansågs det möjligt att fortsätta arbetet med försiktighet.

Den därpå följande tidens händelser låter vi gruvförvaltare G.A. Breitholtz själv skildra:

"Redan dagen derpå, eller den 22 juni, förmärktes genom knäppningar och brak, att bergmassan var i rörelse, och under midsommardagarna inträffade ett stort ras, hvarvid vattnet steg 100 fot i grufvan.
Derefter rasade mindre partier nästan dagligen till den 15 juli vid 9-tiden på förmiddagen, då raset nådde upp i dagen, och började med att stötens botten under det väldigaste brak sjönk i djupet, hvarefter ett större bergparti omkring Carl XII:s schakt jemte lafven och skrädplanen störtade ned, straxt derefter åter ett stycke af södra väggen, hvarvid skickningsspelet följde och försvann, efter en kort stund rasade Oskar II:s schakt och en stor bergmassa längs hela östra sidan af stöten, efter circa två timmar föll åter ett större parti längs hela östra gafveln.
Hvarje af dessa stalp voro hvar för sig så stora, att hela berggrunden skalf och väldiga moln af stendamm stodo högt i skyn.
Sedan blef det jemförelsevis lugnt, och det sista stalpet bottnade åter stöten. Endast mindre partier omkring stöten lossnade under den 16 och 17, med den 18:de på morgonen rasade ett större parti af södra väggen, dervid Grufstugan och Våghuset följde samt en del af landsvägen, med detta afslutades i dagen detta stora ras, som ända från botten fyllt grufvan med berg."

Trots att raset kan ha varit ett av de största som dittills inträffat i någon skandinavisk gruva, kom inte någon människa till skada.

Det stora raset kom att innebära ett behov av helt nya vägar och metoder för uppfordring än vad som dittills hade stått till buds. Eftersom flera av schakten liksom lavar och konst hade följt med i raset, var man i princip tvungna att börja om från början vid återuppbyggandet av gruvan.