Bergsbruk.se

Den nya tiden

1889-1890
Efter att det stora raset bedarrat i mitten av juli 1889, påbörjades omfattande utredningar av hur gruvdriften snarast skulle kunna återupptas. Flera sakkunniga inkallades för att bidra med råd om återuppbyggnaden (i våra dagar skulle de säkert kallats "konsulter"). Bland dessa märktes bergmästaren A. Sjögren samt ingenjörerna Wetterdal, Granström och Ekelund.

29 juli 1889
Gruvförvaltare Breitholtz slog i ett brev fast, att för gruvdriftens fortsatta drift fordrades dels "ett lämpligt och säkert schakt för uppfordring af vatten och berg, jemte plats för stegväg", dels "Kraft för en forcerad vattenuppfordring jemte pumpverk och 2:ne spel." Breitholtz ansåg att schaktet måste placeras utom fyndigheten och anvisade ett lämpligt område.

1 augusti 1889
Ingenjörerna Granström och Ekelund föreslog i ett brev, på anmodan av disponenten vid Bispbergs Grufve-aktiebolag, H. A. Cornelius, hur dränering och uppfordring bäst borde lösas under tiden det nya schaktet sänktes. Vattenkraft ansågs användbar som provisorium, men för att fullt ut kunna effektivisera arbetet förespråkades ångkraft.

Läs Granströms och Ekelunds hela brev i avskrift

5 augusti 1889
Vid ett möte i Storvik slogs fast att arbeten med att rensa Stöten skulle påbörjas snarast, samt att anskaffa ett "ångverk" för uppfordring och länsning. Vidare skulle det intakta Cornelii schakt ställas i ordning (främst genom rätning och utstrossning) för att kunna klara av nya uppgifter.

15 oktober 1889
Gruvförvaltare Breitholtz förordade en närmare placering för det blivande Wasaschaktet.

Läs Breitholtz brev i avskrift

20 november 1889
Arbetet med sänkningen av det nya Wasaschaktet påbörjades. Ett nytt ångmaskinhus byggdes, med en ångpanna på ca 50 kvm eldningsyta och två Bolinders liggande kolvångmaskinger på vardera ca 18 resp. 45 hkr, samt en konstväxel för att hjälpa stånggången från vattenhjulet vid Säterån.

12 maj 1892
Schaktet nådde 199,52 meters djup och började tas i bruk, med en till en början provisorisk gruvlave för att betjäna schaktet.

Läs gruvförvaltare Breitholtz sammanfattning av arbetet med schaktet i avskrift

1893
Utfraktsorter från Wasaschaktet till den igenrasade Storgruvan blev iordningställda. Under flera år kunde nu malm utvinnas enbart genom tappning av rasberget.

1896
Gruvan hade nu länsats torr till hela dess djup. Disponenten H. V. Tiberg vid Långbans gruvor i Värmland, såsom en av dåtidens mest aktade kännare av magnetiska mätningar, tillkallades i juli för att med "kraftpilmätningar" utröna om det under Storgruvan skulle kunna påvisas några störningar som kunde indikera ev. djupare liggande malmer. Undersökningarna gav dessvärre negativt resultat.

1897
Bispbergs Aktiebolag erhåll på Konst- och industriutställningen i Stockholm diplom och silvermedalj för "mycket väl ordnad gruvdrift".

1899
Det s.k. "Snedschaktet", ett blindschakt vid Storgruvan, nedsänktes för prospekteringsändamål, till 293 m djup. Samma år föreslog bolagets gruvingenjör, Theodor Witt, diamantborrning från nämnda schakts botten. Bolagsstämman anslog medel, men avvaktade med igångsättandet.

1900
Bolagsstämman detta år sköt diamantborrningen på framtiden, i väntan på övriga magnetiska och geologiska undersökningars färdigställande. Idoga prospekteringsinsatser av annat slag genomfördes, med de närmaste åren alltigenom nedslående resultat.

1907
När det började se som mörkast ut avseende malmtillgången, påträffades en malm under den gamla Gräsgruvan, som vid 186 m avvägning hade en area om ca 190 kvadratmeter. Upptäckten kom enligt gruvingenjör Witt "i grevens tid".

1921
Användandet av konstgången upphör helt.

1926
En träbyggnad för ett nytt sovringsverk uppfördes i anslutning till Wasaschaktet.

1930
Sovringsverket tillbyggdes för krossning av gråberg.

1938
Ett anrikningsverk byggdes intill Wasaschaktets anläggningar. Ett nytt kross- och sovringsverk för utvinning av anrikningsmalm ur gamla varphögar byggdes också.

1949
I en olycka omkom en 50-årig gruvarbetare då en malmvagn skulle hissas ned i ett schakt med en kätting. Ett ryck i kättingen gjorde att den förolyckade fastnade och drogs med i schaktet.

1953
Betzbergsmalmerna upptäcktes då magnetiska mätningar utfördes från flygplan över området. Härvid konstaterades ett djupdrag, som indikerade malm på stort djup, 450 m.

1954
Noggrann magnetisk markmätning utfördes, vilken bekräftade och kompletterade föregående års mätningar.

1955
Wasaschaktet sänktes från 420 till 520 m avvägning och på hösten startade ortdrivning på den senare nivån mot malmerna.

1957
De nya malmerna påträffades på ett avstånd av 1485 m från Wasaschaktet.

1958
Anrikningsverket moderniserades. Sedan fältort drivits i de nya malmerna på 510-m nivån och tillredningar för en etage utförts kunde malmbrytning börja.

1959
Biskopen i Västerås John Cullberg visiterade Säters församling och besökte samtidigt Bispbergs gruvor. I programmet ingick nedstigning till 510-metersnivån i sällskap med gruvchefen, disponent Bertil Schaeffer, kyrkoherden i församlingen Folke Dahlborg samt några andra prästmän.