Bergsbruk.se

1600-1800-talen

1602
Ett ras inträffade i den s.k. Björnhålsbotten.

1609
Under kung Carl IX uppfördes med kronomedel en "gruvkonst" för uppfordring av vatten ur gruvorna. Kraften togs från det 5,5 m höga fallet "Sördals kvarnfall" eller "konsthjulsfallet" i Ljusterån ca 2 km sydväst om Storgruvan.

1620
Nya ras ägde rum i Gruvstugu- och Högbottnarna.

1638
Den 1609 byggda vattenkonsten ombyggdes under bergmästare Hans Steffens ledning. Konsten uppgavs på vissa sträckor ha löpt på rullar på marken vilket ställde till problem vintertid. Anläggningen förföll med tiden.

1652
Den s.k. "Lilla gruvan" förstördes helt av ett ras.

1656
Brytning rapporterades äga rum i sju dagöppningar: Torrhålsbotten, Björnhålsbotten, Kråkvindsbotten, Smedjebotten, Högbotten, Gruvstugubotten och Storbotten. De båda sistnämnda hade störst djup, 43 meter.

1674
Väggarna mellan de ovannämnda dagöppningarna störtade samman och gav upphov till början på det som senare blev den s.k. "Stöten". Gruvdriften avstannade på grund av de stora kostnaderna som ett återupptagande skulle medföra.

1698
Kronan utbjöd gruvan till försäljning genom bergmästare Hendrich Scheffer och bergstingsrätten i Säter. Brukspatron Johan Angerstein för Turbo och Vikmanshyttan blev 2/3-ägare och landshövding Gripenhjelm för Nisshyttan blev 1/3-ägare.
Vattenkonsten ombyggdes ånyo, denna gång av Kristoffer Polhem. Ett mindre ras inträffade.

1700
Den färdigombyggda vattenkonsten igångsattes.

1705
Konstdammen raserades fullkomligt av vårfloden detta år.

1712
Ett ras vid gruvan inträffade. Ett huvuduppfordringsschakt för Bispbergs Storgruva började anläggas. Schaktet avsänktes vertikalt och benämndes Karls XIIs schakt. Diametern blev 4,8 meter.

1718
Ytterligare ett ras ägde rum vid gruvan.

1722
Ännu ett ras inträffade vid gruvan.

1737
Det s.k. Kråkvindsbandet på Karlsmalmen i Storgruvans västra fält störtade in. Vattenkonsten slogs sönder, reparerades men slogs åter sönder av ännu ett ras. Karl XIIs schakt nådde vid 60,6 meters djup Karlsgångens malm. Genomslag nåddes med arbetsrummet "Östra Fältorten" och förbättrad kommunikation med dagen erhölls.

1738
All uppfordring (fortfarande utförd med hästvind) koncentrerades till Karl XIIs schakt.

1740
En ny damm och ett nytt hjulhus av sten uppfördes. Vattenhjulet hade en diameter på 14 alnar eller 8,3 meter. Vevarna byggdes denna gång innanför hjulhusväggarna på grund av tidigare inträffade personolyckor. Stånggångens längd blev nu 1 556 m.

1744
Ras av berg vid det s.k. Dagortsbandet på Karlsgången i Storgruvans västra del inträffade och skadade konstanläggningen.

1745
Den ovannämnda vattenkonsten blev helt färdig och nedbyggdes i Karl XIIs schakt under ledning av konstmästare Olof Rudien. Som skydd för konsten där den gick ned vid brytningsrummet "Korgestaden" uppfördes en dyrbar träkonstruktion av 6000 timmerstockar.

1746
Den ovannämnda förtimringen förstördes genom en eldsvåda.

1747
Dagortsbandet instörtade fullständigt och Kråkvindsbotten, Korgestaden samt Väderstollen blev helt fyllda av rasberget. Vindkörning för uppfordring av berg angavs behöva åtta hästar om dagen samt fyra personer som körde hästarna.

1752
Vattenkonsten kom att användas även för berguppfordring, då stånggången kopplades till ett av konstmästaren Olof Rudien konstruerat hakspel. Detta förlades på hängväggen, ca 20 meter väster om Karl XIIs schakt. Vindkörningen med hästar upphörde därmed så gott som helt. Hakspelet kom att kallas "Knaperspelet" på grund av det klapprande ljudet som spärrhakarna från den fram- och återgående stånggången åstadkom vid varje vridning av linkaret.

1762
Brytningen nådde ett djup på 107 meter.

1770
Efter tre år utan nämnvärda störningar i gruvdriften inträffade ett nytt, större ras.

1778
En häftig eldsvåda uppstod i spelhuset vid Karl XIIs schakt, vilket medförde att hela uppfordringsanläggningen lades i aska.

1779
Uppfordringsanläggningarna vid Karl XIIs schakt återuppfördes under konstmästare Lindbergs från Garpenberg ledning för en kostnad av 658 Riksdaler Specie. Största djup i gruvan var nu 192 meter.

1789
Vattenbrist gjorde att hästdriven uppfordring tillfälligt fick återupptas.

1794
Krut började användas vid ortdrivning och den skogsslukande tillmakningen kunde reduceras.

1835
Den s.k. Ulrikamalmen befanns avtaga helt vid ca 120 meters avvägning.

1850
Karlsmalmen, Storgruvans huvudmalm, liksom en kompletterande, "Eggertsgången" befanns bägge upphöra vid ca 200 meters avvägning. Detta ställde till stora bekymmer för gruvledningen inför framtiden. Brytningen kom att förflyttas till högre belägna regioner, vilket kom att bidraga till framtida hållfasthetsproblem.

1866
Nitroglycerin togs i bruk för brytningen.

1870-talets början
Ett dubbelt gruvspel anlades bredvid det gamla konsthjulhuset i Ljusterån. Spelet var av Dormsjö Mek. Verkstads tillverkning. Kraft uttogs ur den befintliga dammen genom en ca 50 m. lång trätub som förde vattnet till två Schwangkrug-turbiner. Dessa var belägna mellan linkaren. Spellinorna följde den tidigare gatan i skogen för stånggången upp till Storgruvan, ett avstånd på ca två kilometer. Ytterligare ett hakspel hade tidigare också anlagts.

1874
Ett nytt schakt, Oskars schakt, sänktes för att komma åt den östra delen av "Ulrikagången".

1876
Ytterligare ett nytt schakt, Cornelii schakt, avsänktes för uppfordring från arbetsrummen på "Eggertsgången". Schaktet betjänades till att börja med av det ovannämnda hakspelet.

1879
Ett blindschakt, "Karls sänkning" eller "Snedschaktet", drevs från ca 200 meters avvägning i Storgruvan ned till ett vertikalt djup av ca 237 meter. Undersökningsorter från schaktet drevs i fyra väderstreck. Magnetiska mätningar kunde dock inte bekräfta någon fortsättning på Karlsmalmen.

1880
Ulrika- och Fredriksgångarna samt Carlsgångens övre rum rasade in. Rasberget störtade in i Carl XIIs schakt och rev ned hela konstmaskineriet i schaktet.

1884
Ännu ett nytt schakt, Sjögrens schakt, sänktes för att ta ut kvarstående malm i "Karlsgångens" östra del, samt för att tjäna som störtschakt för fyllberg.