Silververket byggs upp
Enligt Tegengren blottlades en ny fyndighet 107 meter från den gamla silvergruvan; den fick namnet Eriksbergsgruvan. Ur den bröts under sex veckor 42 ton rik blyglansmalm. 18 ton av den rikaste malmen smältes vid Nya Kopparberget. Resultatet blev drygt 13 kilo silver samt 5,8 ton bly. Malmen hade alltså innehållit 37% bly och 737 gram silver per ton.

Detta utmärkta resultat gjorde att Elzvik beslöt att anlägga ett silververk i Guldsmedshyttan. Elzvik ansökte på förvintern 1843 om att få anlägga en provhytta på det bergsmanshemman han den 13 november köpt av bergsmannen Anders Larsson. Den 20 december var den tjänsteförättande bergmästaren på inspektion på uppdrag av Bergskollegium och den 5 februari 1844 tillstyrkte Bergskollegium Erik Elzviks ansökan. I Bergskollegiets utslag ingick dock att Elzvik fick nöja sig med det vatten som Stripe-gruvlaget släppte fram från hålldammen uppströms. Han fick heller inte fördämma och hindra vattentillförseln till Guldsmedshytte masugn nedströms. [29]

Förutom Eriksbergsgruvan bröts vid den här tidpunkten även malm ur den intilliggande Nyckelgruvan. Sammantaget sysselsattes 18-19 man i gruvorna och 20-25 man vid skrädning. Vid den ödeliggande varpen intill gamla silvergruvan sysselsattes 70-100 arbetare med skrädning, mest minderåriga och mindre arbetsföra personer av båda könen. [30]

Arbetet med uppförandet av ett silversmältverk med hytta och nödvändiga arbetarbostäder fortgick med god fart under våren och sommaren. Enligt relationsboken stod Elzviks silververk färdigt den 8 augusti 1844, med två smältugnar, en drivugn, en finerugn och en oscillerande blåsmaskin som lämnade tillräcklig bläster åt alla ugnar. Nära hyttan uppbyggdes bl.a. en kalkbokare, ett rosthus, en klensmedja samt boningshus för gruv- och hyttarbetare. [31]

Enligt Tegengren var blysmältningsugnen av ungefär samma storlek som de år 1819 uppförda i Sala. Elzvik var öppen för nya uppfinningar, bl.a. utnyttjade han ett nytt sätt att få blästerluft till ugnarna genom den oscillerande blästerugnen. Dessutom var finerugnen den enda i sitt slag i Sverige. [32]

Intill silververket lät Elzvik bygga en ståtlig herrgård med omgivande park och trädgård. David Blomberg skriver att: "Till Herrgården inbjöds köparna från storstäderna och brukspatronerna från bergslagerna och de främsta borgarna i Linde på storslagna fester. Man åt med bestick av Guldsmedshyttesilver och åtnjöt mycken och god musik." [33]

Från den 8 augusti och till årets slut (1844) nedsmältes hela 483 ton malm som gav 134 kilo silver. [34] Året därpå, 1845, utvanns 329 kilo silver, [35] vilket innebar 27% av Sveriges silverproduktion det året. Endast Sala silvergruva framställde mer silver. Vad gäller blyproduktionen så var Elzviks silververk redan den överlägset största producenten i Sverige. År 1845 svarade man för 144 ton bly, [36] vilket motsvarade 67% av blyproduktionen i Sverige det året.

Elzviks silververks betydelse för Sverige kan också belysas av Berglunds uppgifter, i hans bok "Försök till beskrifning öfver Lindes...", där han anger att blyimporten år 1844 var 1127 skeppund och redan år 1845 skulle den ha vänts till export av 368 skeppund. Sannolikt beror förändringen på tillverkningen vid Elzviks silververk.

Tham skriver i sitt verk del II, att Elzvik upptäckte en del givande silvermalmsstreck och att dess korta historia finns utförligt skildrad. Tham fortsätter: "Det hela slutade dock snart med den krasch och silverbruket kom sålunda icke att få någon betydelse för staden". [37] Tham menar här staden Lindesberg. Hur stor betydelse silverproduktionen hade för Lindesberg kan i och för sig vara svårt att veta, men Tham nedvärderar definitivt Guldsmedshytte silververks betydelse. De kvantiteter bly och silver som producerades var, enligt vår mening av betydelse för Sverige och för bygden som helhet.