Enligt Wilhelm Tham (Lindesberg och Nora genom tiderna del I, II) bröts koppar och silvermalm vid Guldsmedshyttan under konung Karl Knutssons tid. Med brytning av koppar avses sannolikt fyndigheten i Håkansboda. Guldsmedshyttans silvergruva skulle alltså enligt Tham ha brutits på silvermalm redan under 1400-talet. Att silvergruvan i Guldsmedshyttan är mycket gammal skriver även Mozelius i "Försök till en beskrifning öfver Nora och Lindes bergslagers fögderi uti Örebro höfdingadöme" från år 1791. Mozelius skriver att i äldre tider en silvergruva på Guldsmedshytte ägor blivit upptagen, men för mer än 240 år sedan ödelagd. Silvergruvan skulle år 1551 ha varit ca 35 m djup och ca 53 m lång, enligt Mozelius.

Tham menar att det inte är känt om silverbrytningen gav något resultat under Karl Knutssons tid, men att det är föga troligt. I detta sammanhang måste man dock ifrågasätta om man verkligen utfört så mycket bergsbrytning som det här är fråga om, utan att det skulle ha givit tillräckligt med silver.

F.R. Tegengren skriver i "Sveriges ädlare malmer och bergverk" att den gamla gruvdriften varit ganska betydande. Tegengren bygger sitt påstående på den gamla silvergruvans storlek, samt att skrädningen av det gamla varpet från silvergruvan gav rikligt med smältvärd malm.

Ungefär 100 meter från den gamla silvergruvan upptäcktes Erikafyndigheten år 1845. [1] Ur Erikagruvan skulle framledes brytas avsevärda mängder bly- och silvermalm. Det är alltså inte helt osannolikt att man under medeltiden kan ha hittat en liknande silverfyndighet och brutit en ganska stor mängd silver ur den gamla silvergruvan i Guldsmedshyttan.

Efter medeltiden ägde ett flertal försöksbrytningar rum vid Guldsmedshyttans silvergruva. År 1551 gjordes en provsmältning av silvermalm; man bröt ca 4 ton silvermalm och erhöll av detta endast 176 gram silver. [2] Detta dåliga resultat medförde att man avstod från vidare undersökningar och gruvan lämnades öde.

Gustav Vasa mottog i september 1553 en mängd av 0,27 kg silver från Guldsmedshyttans silvergruva. År 1556 skickar Gustav Vasa två "soffrekarlar, som skole utsoffre den silvermalm, där är förhanden". Ett nytt malmstreck hade tydligen hittats och Gustav Vasa meddelar sin son Johan att en "silverrymning vid Lindesberg" var upptagen "där man ock haver något gott att förmoda". År 1558 anmodas bönder från Glanshammar och Rinkaby att föra dagsverken vid Guldsmedshytte silvergruva av Gustav Vasa. [3] Man kan därför förmoda att bönderna i Glanshammar hade erfarenhet av silverbrytning.

Bergsbruk i Glanshammar omnämns i de skriftliga källorna från Gustav Vasas tid och belägg för silverbrytning där finns från år 1582. [4]

Trots alla ansträngningar blev resultatet i Guldsmedshyttans dåligt och år 1564 meddelar Kung Erik att brytningen skulle upphöra. [5]

På 1630-talet gav en ny silverfyndighet 310 gram silver per ton silvermalm. Silverfyndigheten hittades av den kände malmletaren Jakob Urbansson, men inte heller denna gång kom någon silverbrytning till stånd. [6]

År 1766 bildades ett bolag med 39 lotter. [7] Det var mest Lindesbergsbor som blev intressenter i bolaget. [8] År 1768 rensades stollgången och gruvan tömdes till 53 meters djup. Under vintern frös vattnet som var kvar till is och från isen kom man åt kvarlämnad silvermalm som fanns på bergväggen. Man erhöll 0,7 ton rik silvermalm som smältes vid Segerforsverket i Nya Kopparbergs socken. Resultatet vid smältningen blev 474 gram silver, vilket var ett betydligt bättre resultat än vid tidigare provsmältningar. [9] Detta silver överlämnades till den dåvarande kronprinsen Gustaf under hans resa i Bergslagen. [10] Kronprinsen förklarade sig villig att deltaga i företaget som delägare och tillät att kalla fyndigheten Prins Gustafs gruva. [11] År 1770 lät kronprins Gustaf prägla 22 stycken medaljer av det silver han erhållit. [12]

På medaljen stod präglat: "AF GUSTAF TIL DES MEDBERGSMÄN. FÖRSTA SILFVER AF DEN GAMLA GULDSMEDSHYTTE SILFVER — GRUFVAN". Ordet SILFVER var på medaljen ersatt med en halvmåne, vilket är metallens gamla kemiska beteckning. Två kända exemplar av medaljen finns kvar, båda finns på Kungliga Myntkabinettet. [13]

I Bergmästarrelationen av år 1775, som omfattade åren 1771—1774 står det att: "Guldsmedshytte silfvergrufva hvilar nu åter och jag har intet hopp att något mera arbete därstädes kommer att anläggas...". [14]