Silverfeber i bygden
Bly- och silvertillverkningen gav ett mycket gott resultat. Nya malmkroppar blottades i området och arbetsstyrkan vid gruvorna och hyttan uppgick till ca 300 personer. [38] Till dessa kan tilläggas alla andra som indirekt fick sysselsättning t.ex. körkarlar, kolare, m.fl.

Elzviks framgångar lämnade ingen i bygden oberörd. Berglund beskriver följande: "Silfvermalmsupptäckter förryckte alla hufvuden, de mest girige personer lemnade kapitaler dertill. I granitbrott, ja till och med i torra jordbackar trodde man sig finna fynd; så var förhållanden här åren 1844, 1845 och 1846 och i synnerhet Guldsmedshyttetrakten genomgräfdes i alla riktningar, mutsedlar togos och försöksarbeten verkställdes". Berglund fortsätter: ..."men alla dessa grufvor som Herr Elzvik hvarken upptäckt eller bearbetat slutades med intressenternas förlust år 1847". [39]

Bland dessa misslyckade företag kan nämnas Larsbo silverhytta med tillhöriga gruvor, Källargruvan i Åboda och Dammsjöbergsgruvan i Fanthyttan. Ägarna var en grosshandlare Meyersson från Stockholm och Erik Andersson från Larsbo. Bergmästare Bredberg från Nya Kopparberget skriver den 8 november 1845, att av gruvorna är Källargruvan i Åboda av lovande beskaffenhet och att Damberget (Dammsjöbergsgruvan) med hjälp av omtanke och urskiljning kan brytas på silvermalm. Dessutom ansåg Bredberg att hyttbyggnaderna vid Larsbo med föga kostsamma förändringar skulle bli användbara för malmens tillgodogörande av bly och silver. Men redan den 15 oktober 1846 skriver Meyersson ett beskt brev till bergmästare Bredberg, där han beskriver att silvergruvorna befinner sig i ett hopplöst tillstånd, och att Meyersson anser att Bredberg är orsaken till att han satsat pengar i ett misslyckat projekt. [40]

I anslutning till historien om Larsbo silverhytta finns obekräftade uppgifter om att Elzvik skulle ha erbjudit sig att köpa och övertaga silverhyttan men blivit nekad köp. Strax efter uppstod problem med smältningen. Enligt en hörsägen i trakten skulle en illvillig person ha hällt kvicksilver i hyttpipan och därmed rann det smälta blyet och silvret ut i Fanthyttebäcken. [41] Alltnog, trots att malmen som smältes var både bly- och silverrik, lämnade Larsbo silverhytta ingen värdefull produkt. [42]