Dannemora

Brytningsmetoder

På grund av gruvans höga ålder har en mängd olika brytningsmetoder tillämpats genom tiderna och därvid flera samtidigt i olika delar av gruvan. Den äldsta metoden var tillmakning, vilket innebar att ett bergparti värmdes med eld så att det sprack sönder, ibland med hjälp av kylning med kallt vatten.

År 1728 började krut användas för att spränga loss berg och 1864 påbörjades provsprängningar med dynamit. Vid tillmakningen åtgick ca 5 m³ ved/ton brutet berg, av svartkrut 4,25 hg/ton berg och av dynamit åtgick 1,2 hg/ton berg.

Till att börja med pågick brytningen i öppna dagbrott. I Mellanfältet (Storrymningen) övergick man till underjordsbrytning omkring 1870 och valde då i detta område igensättningsbrytning, varvid den värdefulla malmen "skräddes" ut ur gruvan och tömdes i så kallade rullschakt till utlastningsnivån varifrån den sedan fraktades upp. Det utbrutna partiet ersattes med ofyndigt berg.

Magasinsbrytning började förberedas 1916 i såväl Diamant- som Mellanfältsmalmerna och det innebar att endast så mycket malm tappades ut genom gluggar till utfraktsnivån att lämplig arbetshöjd erhölls mellan bergmassor och tak i arbetsrummet. Bergets svällning vid losskjutningen medgav detta. När brytningsrummet nått full höjd kunde allt det "magasinerade" berget tappas ut.

I samband med centraliseringen av driften till den nya schaktanläggningen 1955 började skivpallbrytning tillämpas. Metoden går ut på att skapa en närmast vertikal front eller slits, där malmen kan falla ned till last- eller skrapnivån. Borrning och skjutning sker från orter i malmernas längdriktning vilka sinsemellan har ca 25 meters vertikalavstånd. Med början från slitsen sker brytningen bakåt så att till slut ett stort öppet rum kvarstår.

Nackdelen med denna metod är att om delar av sidoberget rasar in måste man även lasta ut detta berg för att få med ovanför lösbruten malm.

1973 startade därför en övergång till den säkrare metoden skivrasbrytning. Här sker brytningen i horisontella skivor. Ofyndigt berg kan i viss utsträckning lämnas kvar och lastaren har alltid en bergmassa som skydd mot eventuellt inras. Till skillnad från skivpallbrytningen, som var spårbunden, valdes för skivrasbrytningen gummihjulsburna maskiner.

De äldre, västliga delarna av gruvan har berg med mycket god hållfasthet. I denna del av gruvan förekommer stora öppna rum varav ett med en längd av 220 m, en bredd av 40 à 50 m och en höjd av 270 m. Med ökande bergtryck mot djupet och ökande spännvidder kunde hållfasthetsgränsen nås, varför som nämnt skivrasmetoden valdes.

I de östliga delarna, Konstäng- och Kruthusmalmerna, är hållfastheten lägre och där hade man problem med inras trots betydligt mindre spännvidder än i de västliga delarna.

När skivrasbrytning började tillämpas i Sveamalmen valdes skivhöjden 18,5 m. I Kruthus- Konstängsområdet, där malmerna är mer oregelbundna, valdes 14 m:s skivhöjd för att malmförluster i flacka partier skulle kunna undvikas. I Strömsmalmen i fältets norra del, som tillreddes via snedbana från dagen, valdes en skivhöjd på 17 meter.


Ort- och stigortsdrivning
Orter och stigorter drevs för undersökningsarbeten, förberedande arbeten och tillredningsarbeten.

En vanlig fråga angående gruvor gäller den sammanlagda ortlängden. I Dannemoras fall är frågan närmast omöjlig att besvara eftersom orter i äldre brytningsområden raserats efterhand som brytningen fortskridit. Längden på horisontalorterna utanför de egentliga brytningsområdena bör överskrida 30 kilometer.

För ortdrivning vid undersökningsarbetena användes rälsgående aggregat med 2 eller 3 bommar.

För övrig horisontalortdrivning användes uteslutande gummihjulsburna, tryckluftsdrivna 3-bomsaggregat - Atlas Copco Boomer 121 - försedda med borrmaskiner COP 115. Dessutom fanns ett aggregat Gardner-Denver Universaljumbo med borrmaskiner PR 123. Detta aggregat användes endast i speciella fall.

För stigortsdrivning användes Alimak STH5L och Alimak STH5DD, den senare dieseldriven.


Produktionsborrning
Borrningen skedde huvudsakligen med solfjäderformigt uppåtriktade hål med 1,5 m mellan planen och 1,3 - 2 m mellan borrhålens spetsar. Håldiametern var 48 eller 51 mm. På grund av malmernas oregelbundna form krävdes, förutom vissa standardprofiler, att ett stort antal specialborrplaner ritades upp.

För profilborrningen användes två stycken tryckluftdrivna borraggregat SIMBA 322 med 2 stycken borrmaskiner COP 130 samt ett el-hydrauliskt borraggregat PROMEC MH-176 (SIMBA 322H) försett med 2 stycken hydraulborrmaskiner COP 1238.

Samtliga aggregat var av Atlas Copcos tillverkning.

Åter till Geologi

Vidare till Uppfordring