Bergsbruk.se

Här följer en enklare historik för Håksbergsfältet, huvudsakligen redovisad år för år.

(Notera att när här på Bergsbruk.se nämns "Håksbergsfältet", avses detta som ett samlingsnamn för de egentliga gruvfälten Håksbergsfältet, Källbottenfältet, Ickorrbottenfältet samt Ivikenfältet.)

1500-talet
Historisk forskning tyder så här långt på att Håksbergsfältets äldsta del är den södra delen, främst Ivikens gruvor, som ligger strax norr om tätorten i dagens Ludvika. Dessa bör tillsammans med Grängesberg kunna höra till de tidigast kända i Västerbergslagen.

1550
Ett kronobruk anlades vid Ludvika ström för produktion av kulor och kanoner. Till detta levererades malm från "Ideviksgruvorna". Denna "Ideviksmalm" förekom sedan i princip årligen i fogderäkenskaperna för kronobruket åren 1580-1590.

1701
Brytning av kopparmalm ägde rum i Iviken (troligen i Kopparkittelns gruva) fram till 1711.

1741
Redan före detta år skedde brytning på odalfält i närheten av dagens centralschakt i Håksberg. Brytningen utfördes för Persbo hyttas behov.

1870
Håksbergsgruvorna bryts i större omfattning och kom under åren 1870-1874 att efter dåtida förhållanden anses som rätt betydlig. Även viss export av malm förekom.

1875
All gruvdrift vid Håksberg nedlägges.

1885
Brytning av kopparmalm skedde i Segerkronans utmål i Iviken fram till år 1889.

1906
Ickorrbottens Gruv AB förvärvade utmålen omkring Ickorbotten.

1908
Arbeten med uppförande av lave, maskinhus, gruvstuga och familjebostäder i Ickorrbotten färdigställdes i Ickorrbottens Gruv AB:s regi. The Seaton Carew Iron Co Ltd, Storbritannien, köpte samma år gruvor och utmål omkring Centralschaktet.

1909
The Seaton Carew Iron Co Ltd bildade Norra Håksbergs Gruv AB. Detta bolag förvärvade efter hand utmålen omkring dagens centralschakt och påbörjade sänkning av Georgs schakt, omedelbart norr om nuvarande Centralschaktet. Gruvanläggningar i anslutning till schaktet uppfördes. Även vad gäller ett befintligt äldre anrikningsverk påbörjades utbyggnad.

1910-talet
Gruv AB Stark uppförde lave och anrikningsverk i Iviken.

1912
Utbyggnaden av anrikningsverket vid Centralschaktet färdigställdes och beräknades kunna producera ca 35.000 ton slig årligen.

1913
Österreiche Berg- und Hüttenwerke Gesellschaft förvärvade aktierna i Ickorrbottens Gruv AB. Norra Håksbergs Gruvaktiebolag övertogs av ett annat österrikiskt företag, Witkowitzer Bergbau und Eisenhüttengesellschaft i Mähren, vilket samtidigt med förvärvande av ytterligare utmål ombildades till Håksbergs Nya Gruv AB med ett aktiekapital av 3 miljoner kronor. Genom tillkomst av de nyförvärvade utmålen beräknades hela den av Håksbergs Nya Gruv AB tillhöriga malmarean uppgå till ca 30.000 m² och ett beräknat djup på malmen av minst 250 m. Utifrån dessa beräkningar beslöts om en utbyggnad av anläggningarna för en produktion av 200.000 ton slig per år.

1916
De ovannämnda utbyggnadsarbetena påbörjades. På grund av valutadifferenser uppstår dock svårigheter att fullfölja arbetena.

1918
Vid årsskiftet 1917-1918 övertogs hela aktiestocken i Håksbergs Nya Gruv AB av AB Mellansvenska Malmfälten. Även Ickorrbottens Gruv AB överläts till detta bolag. Då efterfrågan på malm efter första världskrigets slut förväntades bli stor, fortsattes den planerade utbyggnaden av anläggningarna vid dagens Centralschakt ovan och under jord genom byggandet av en ny lave samt ett nytt anrikningsverk. Laven byggdes över Ståhles schakt, ett namn som sedan kom att ändras till Centralschaktet. Byggnadsmaterialet var betong, och Håksbergs nya lave kom att bli den andra gruvlaven i Sverige som byggdes i detta material. Vid slutet av året uppstod dock svårigheter med avsättningen för malmen, vilket medförde inskränkningar av verksamheten.

1920
Från och med sommaren detta år kom praktiskt taget allt arbete vid gruvorna i Håksbergsfältet att läggas ned. En del förberedande arbete fortsattes dock i väntan på den förutsedda malmruschen.

1921
Den 1 februari inställs allt arbete vid gruvorna och det mesta av maskineriet demonterades.

1925
Under sommaren togs räls och rör samt kablar och pumpar upp ur gruvan.

1926
Den 23 april var hela gruvan i Håksberg vattenfylld.

1932
Mellansvenska Malmfälten förvärvades av Skandinaviska Kredit AB.

1937
Ett tyskt konsortium av järnverk från samma land, bestående av Hoesch AG, Friedrich Krupp AG och Gutehoffnungshütte AG, förvärvade Gruv AB Stark, Ickorrbottens Gruv AB och Håksbergs Nya Gruv AB. När dessa bolag nu sammanförts till i praktiken en enhet, kunde Håksbergsområdets malmer brytas och bearbetas på ett rationellt sätt. Likaså kunde transporterna samordnas och anläggningarna vid Centralschaktet utnyttjas bättre. Den 10 maj återupptogs driften i form av förberedande arbeten, bl.a. avsänkning av det donlägiga Mellanschaktet (vars anläggande började utredas redan 1919). Detta schakt tillkom för att maximera antalet angreppspunkter för tillrednings- och förberedande arbeten i det långsträckta fältet.

Driften återupptogs också i Källbottengruvan. Av det ur denna gruva uppfordrade rågodset framställdes styckemalm, men då järnhalten blev för låg fraktades godset med en år 1924 byggd linbana mellan Lekomberg och Källbotten till anrikningsverket i Lekomberg för framställning av slig.

1938
Centralschaktet länsades till strax under 105 m nivå. Nya person- och bergspel inmonterades och på 105 m nivå inbyggdes tappningsanordningar och måttfickor för skip-uppfordring. Sänkningen av Mellanschaktet inom Stora Håksbergsgruvans utmål nådde 60 meters nivå under året. Drivning av längsgående fältorter på 60 m nivå påbörjades och genomslag med Håksbergs ortsystem skedde också under året.

Lave, maskinhus och sovringsverk byggdes i Källbotten.

Från detta år fram till 1944 exporterades all producerad slig och styckemalm till Tyskland. De tyska köparna var främst Hoesch, Gutehoffnungshütte, Krupp, Vestag och Klöckner.

Det äldre anrikningsverket
i Håksberg

1939
Driften i anrikningsverket i Håksberg började och de första tonnen slig producerades i januari. En ny lave byggdes i Ickorrbotten och länspumpning av gruvan där påbörjades för att återuppta den då nedlagda driften.

Utfraktbanan från
anrikningsverket innan
förlängningen

1940
Genomslag i kommunikationsorten med Ickorrbottens ortsystem uppnåddes.

1941
Håksbergs Nya Gruv AB erhöll Kungl. Maj:ts tillstånd att den 31 december detta år övertaga Ickorrbottens Gruv AB och Gruv AB Starks tillgångar och skulder, varefter dessa båda bolag upphörde. I samband med övertagande fick bolaget också tillstånd att köpa några privat ägda
utmål för att komplettera innehavet kring malmstråket.

1943
Ett mindre kross- och sovringsverk uppfördes i Ickorrbotten och togs i bruk, vilket dock togs ur bruk redan året efter. Under 1940-talets första år förekom en del kraterbrytning i huvudsak på högre nivåer.

1945
Liksom många andra tyskägda företag i Sverige, kom Håksbergs Nya Gruv AB att administreras av Flyktkapitalbyrån. Krigsslutet medförde stora avsättningssvårigheter för den producerade sligen och betydande inskränkningar utfördes på produktions- och personalsidorna. I viss mån började de svenska järnverken att köpa Håksbergsmalm. De största kunderna de följande fyra åren var Oxelösund, Hofors och Fagersta.

1947
Fr.o.m. detta år exporterades slig även till Polen.

1948
Slig började återigen exporteras till Tyskland.

1949
Ett nytt förmanskontor byggdes.

1950
1 april detta år bildades AB Statsgruvor för omhändertagande av gruvorna i Håksberg, Lekomberg, Norberg, Intrånget och Stollberg.

Förberedelse för utökad produktion i Håksberg påbörjades. En ny skutkross av typ Morgårdshammar AR-120 installerades på 105 m nivå vid Centralschaktet. På 145 m nivå togs en ny skipstation i bruk. Försök med kortintervallsprängning utfördes med gynnsamma resultat för styckefallet. Mellan Sörviks- och Källbottengruvorna byggdes skogsbilvägar för malmtransporter mellan dessa gruvor och Centralschaktet i Håksberg.

1951
Omfattande nyanskaffningar av maskiner och övrig gruvutrustning gjordes. Tillsammans med import och upplärning av tysk arbetskraft innebar detta en satsning på avsevärda produktionsökningar vid Håksbergsfältet.

I fältortsarbetet mellan Ickorrbotten och Mellanschaktet skedde genomslag i december 1951, vilket innebar en sammanhängande ort från Hemgruvan i norr till Grandgruvan i söder.

En brand i anrikningsverket i Håksberg den 16 juni innebar ett svårt avbräck i sligproduktionen, vilket medförde överflyttningar av personal till Ickorrbotten och Källbotten, liksom utökande av förberedande arbeten vid malmerna samt ökad styckemalmsproduktion.

En brand inträffade också i maskinhuset vid Centralschaktet.

Förberedelser för sänkning av ett nytt schakt i Ickorrbotten skedde, då det konstaterats att den stora malmen i Södra Ickorrbottens utmål genom sin fältstupning mot söder skulle orsaka problem för uppfordringen i det gamla Ickorrbottenschaktet.

Driften i anrikningsverket i Lekomberg upphörde vid årsskiftet 1950/1951, varför ledningen för Sörviks- och Källbottengruvorna flyttades till gruvkontoret i Håksberg under året.

1952
Skivpallbrytning påbörjades i malmerna på Norra och Södra Ickorrbottengruvorna samt Stora Håksbergs- och Masmästarutmålen.

1953
Ett större om- och nybyggnadsarbete genomfördes i krosshuset, vilket bl.a. innebar att plockbandsavdelningen togs bort. Malm från Ickorrbotten började uppfordras genom Centralschaktet.

1956
Utfraktbanan för slig vid anrikningsverket i Håksberg höjdes och förlängdes med 60 meter, vilket bl.a. innebar att nya pelare av betong gjöts.

1957
En omfattande om- och tillbyggnad av anrikningsverket i Håksberg slutfördes i huvudsak under året och togs i bruk, med undantag för flotationsanrikningen av blodstensmalm som då inte var färdig. Under 1957 slutfördes också arbetena med en ny gruvstuga.

1958
En ny motor på 500 kW till bergspelet vid Centralschaktet sattes in. Flotationsanrikningen av blodstensmalm i anrikningsverket togs i bruk.

1959
De nya schaktanläggningarna vid Ickorrbotten och Källbotten togs i bruk. Det nya schaktet i Ickorrbotten var sänkt till 300 m djup som ersättning för det gamla som gick till 105 m. I Källbotten uppfordrades malmen tills vidare från 300 m till 140 i det nya schaktet och därifrån och till dagen i det gamla schaktet, för vidare befordran till Centralschaktet med lastbil. Detta i väntan på att anläggningarna där skulle bli färdiga. I fältorter mellan Centralschaktet i Håksberg och Källbotten skedde strax före semestern genomslag på 300 m nivå. Den nya fältorten blev 1700 m lång. Enkelspåriga sträckor mätte 3x3 m, men längs dubbelspårssträckan vid Källbotten var den tre meter i höjd och fem meter i bredd. I och med detta blev det möjligt att färdas under jord den 5300 m långa sträckan Källbotten — Iviken på två olika nivåer: 300 m-nivån från Källbotten till Centralschaktet och fältorten på 105 m från Centralen till Iviken. Vid Centralschaktet påbörjades nu uppfordring av personal, material och gråberg från 400 m nivå.

Under 1950-talet inträffade ras i samband med skivpallbrytning av den stora malmen på Södra- och Norra Ickorrbottengruvornas utmål. Detta innebar att vägen Ickorrbotten — Håksberg flyttades en första gång.

1960
Vid Centralschaktet togs en ny kross av typ Morgårdshammar AR-150 i bruk efter semestern, liksom en ny skipstation på 400 m nivå, varefter all uppfordring skedde från den nivån. Berguppfordringen i Källbotten samt lastbilskörningen till Centralschaktet av densamma kunde upphöra i och med detta. Endast den nya laven i Källbotten användes hädanefter (och då enbart för personal- och materieltransport). Den gamla trälaven där revs.

De i särklass största leveranserna åren 1950 till 1965 var till Holland, dit 1 610 703 ton levererades totalt. Till Tyskland gick under samma tid 378 897 ton. Den därefter största kunden var Oxelösund med 284 151 ton, varefter följde leveranser till Österrike på 118 817 ton, till Polen på 63 354 ton, Finland 42 520 ton, England 37 477 ton, Guldsmedshyttan utanför Lindesberg med 15 303 ton och slutligen Herräng med 9 993 ton (då järnverket där successivt avvecklade sin egen gruvverksamhet under 1960-talet).

De stora kvantiteterna till Holland berodde på upprättade långtidskontrakt i mitten av 1950-talet mellan AB Statsgruvor och det holländska statliga järnverket Hoogovens i Ijmuiden.

1961
Ett nytt makadamverk byggdes vid krossverket i Håksberg. Vid den här tiden skedde transporterna i gruvan i 10-tons Granbyvagnar som drogs av ellok på spår med en rälshöjd på 110 mm i rymligt tilltagna orter. På vissa sträckor fanns dubbelspår och orterna lystes upp av lysrör. Transportorten på 105 m-nivån var trängre och trafikerades delvis med diesellok.

1965
Gruvorna i Håksbergsfältet arrenderades av Stora Kopparbergs Bergslags AB fr.o.m. 1 januari. Malmbrytningen koncentrerades till färre områden i syfte att öka lönsamheten. Fredagen den 29 januari stängdes Källbottenschaktet, Mellanschaktet och Karl Anderssonschaktet (ett blindschakt som ligger helt under jord). Floteringen av järnmalm slopades och spiralanrikning infördes. Även skakbordsanrikning slopades. Vissa moment i anrikningsprocessen rationaliserades. En ny avfallsdam för anrikningssand anlades väster om Centralschaktet som ersättning för den gamla intill riksväg 60 (nuvarande väg 50).

1969
Stora Kopparbergs Bergslags AB köpte gruvorna i Håksbergsfältet.

1973
Inom Ivikenfältet påbörjades drivning av en snedbana från dagen.

1978
Håksbergsgruvorna övergick till SSAB (Svenskt Stål AB) den 1 januari.

1979
Driften vid Håksbergs gruvor nedlades fr.o.m. den 21 december detta år.

1981
Pumparna på 400 m-nivån demonterades den 4 maj. Den 11 maj togs pumpar och transformator upp från 300 m-nivån, varefter gruvan började vattenfyllas.

1987
Utmålen sönades.

Källor: Beskrivning till slutkartan över Håksberg, liksom " Några anteckningar beträffande Håksbergsfältet" samt "Håksbergsfältet - arbetshandling 1979-04-27", alla från Bergsstatens arkiv, Falun; "Sveriges ädlare malmer och bergverk", F.R. Tegengren, SGU Ca 17, 1924; "Gruvbyggnader i Bergslagen", Kjell Sundström, RAÄ rapp. 1993; Tidningen Gruvarbetaren, div. nr åren 1957-1967;"Guide till det K-märkta Sverige - på spaning efter gruvlavar", Petter Eklund, Byggförlaget 1995.

Högst upp