Järnmalmsbrytningen i Stripa har pågått sedan 1400-talet. Det äldsta säkra årtalet för brytning är 1448. Gruvdriften upp-hörde 1470 men återupptogs igen under åren 1551-1578. Brytningen var sedan mer eller mindre sporadisk, men gruvan lades helt i ödesmål från 1634 till 1771. Gruvorna utmåls-belades sedan på 1780-talet och brytningen blev mer stor-skalig. Två bolag bedrev gruvdrift med hjälp av ett gemen-samt vattenhjul i Hammarskogsån. De båda bolagen gick samman 1806 och som en följd därav slogs utmålen ihop. Namnet "Stripa Odalfält" som har överlevt in i modern tid, härstammar från denna sammanslagning.

Under första halvan av 1800-talet tycks dock driften i gruvfältet ha varit relativ obetydlig. Arbetet bedrevs endast säsongsvis och under idylliska förhållanden. Uppfordringen skedde med hästvind med grova länkkedjor och när man fått upp malmen ur gruvan delades den i 42 lika stora högar - en för varje gruvandel - och blandades, så att alla gruvägare skulle få lika god malm. När gruvan fick egen förvaltare på 1850-talet övergick man dock till en mer rationell brytning. Under 1800-talet fanns också en hagelfabrik i det stora dagbrottet, som liksom i Falun kallas"Stora Stöten", även om det mer formella namnet är Sörgruvan.

1868 ombildades Stora Stripa Grufvebolag till ett lottbolag, Stripa Grufvebolag, med 1000 lotter. Vid sekelskiftet uppgick den årliga brytningen till 28 000 ton malm. Arbetsstyrkan var cirka 200 man. Vid denna tid diskuterades anläggandet av ett anrikningsverk. Den tyska firman Humboldt lade 1905 fram ett förslag som dock aldrig kom till utförande. Istället kom Guldsmedshytte bruk att legoanrika malmen i deras anrikningsverk. Malmen fördes dit med en rutschbana (en slags järnväg i sluttning, med wiredragna vagnar där tyngdkraften togs till hjälp).

1907 byggdes anläggningar kring ett nytt centralschakt, Lundborgs schakt. Över detta byggdes en lave och i anslutning till den krossverk och skrädhus samt ett nytt maskinhus med spel, kompressorrum, reparationsverkstad och smedja. 1922 nedlades driften vid gruvan på grund av lågkonjunkturen, men återupptogs igen ett halvt decennium senare.

Stripakonflikten
1926 bröt den så kallade "Stripakonflikten" ut. Gruv-arbetarna gick i strejk på grund av låga löner. Gruv-ledningen vände sig till Statens arbetslöshets-kommission ("AK") som anvisade arbetslösa från andra orter till arbete i gruvan under hot om indragen hjälp, de så kallade "Stripadirektiven". Den dåvarande socialdemokratiska regeringen under Rickard Sandler gick emot AK och avgick efter att frågan hade blivit en kabinettsfråga. Detta var den första och hittills enda gång en svensk regering fällts på grund av en arbets-marknadskonflikt. En ny regering under ledning av den liberale C. Ekman tillträdde - han hade också varit Stripadirektivens främste talesman. Först 1933 upphävdes direktiven av socialdemokraterna, som då åter hade regeringsmakten.

Modernisering
1934 förvärvade Ställbergs Grufveaktiebolag 40% av äganderätten i Stripa Grufvebolag. Samma år installerades ett nytt bergsspel och det gamla blev personspel.
Året efter brann laven, gruvstugan och maskinhuset. 1937 byggdes den lave som står där idag, tillsammans med skrädhus av betong, gruvstuga med bad, tvätt- och duschrum, samt materialförråd med matsalar, förmanskontor och förbandsrum.

Maskinhuset byggdes om och nya spel och kompressorer sattes in.

1939 ombildades bolaget till Stripa Gruvaktiebolag. Samma år togs ett nytt kross- och sovringsverk i drift. 1943 togs ett våtanrikningsverk i drift. 1946 gjordes försök med sjunk- och flytsovring i laboratorieskala. 1950 var en fullskalig anläggning igång som den första med den metoden i Sverige. Kapaciteten var 50 ton i timmen. 1955 byggdes en fullstor version av en innovation som tidigare provats i mindre skala, den s.k. Stripaseparatorn, eller "Svenssons ränna", efter gruvbolagets dåvarande utvecklingschef, Jonas Svensson.

1949 byggdes en transporttunnel fram till sovrings-
verkets fickor. 1952 byggdes ett nytt makadamverk i det södra sovringsverket och året efter färdigställdes ett nytt ventilationsschakt. 1955 förvärvade Ställbergsbolaget Sandvikens Jernverks AB:s aktier i bolaget och fick därmed 65,2% av äganderätten. 1954 byggdes en ny gruvstuga och den gamla användes bl.a. till kontorsrum för verk- och byggmästare. Det gamla kontoret byggdes året efter om till att bli centrallaboratorium för Ställbergsbolaget.

1958 ersattes rutschbanan med lastbilstrafik. Ett extra transportband byggdes från sovringsverket för färdig-
krossad råmalm till upplaget.

Efter gruvdriftens avveckling
1977 lades gruvdriften ned på grund av att all malm var utbruten. 1982 övertogs schakt- och upp-fordringsdelen av gruvan av Stripa Mine Service AB, bildat samma år. Övriga delar av anläggningen hade då sedan några år tagits över av Stripa Mineral AB. Stripa Mine Service upplät underjordsdelen för forskning fram till 1991. Därefter avslutades under-jordsverksamheten och gruvan började vattenfyllas. Det finns dock fortfarande vissa planer på att återöppna underjordsdelen för deponi av vissa typer av miljöfarligt avfall.


Stripa Mineral har i över 20 år tillverkat trädgårdskalk, färgpigment och separerat användbart material ur slagg. Sedan något år är verksamheten dock i princip avslutad.


Källor: "Gruvbyggnader i Bergslagen", Kjell Sundström, RAÄ rapport 1993:2; Tidskriften "Tidevarv" nr 3-2003, RAÄ; Stripa Mine Service AB:s hemsida (nu ej kvar på internet).

Bilderna låg ursprungligen på Stripa Mine Service hemsida och är nu utlagda med tillstånd av Stripa Mine Service AB.


Åter till början