Fakta om driften i mitten på 1960-talet

Redan 1958 påbörjades planeringen för ökad produktion. Man avsåg ge ökad kapacitet i hela kedjan, från brytning via uppfordring och krossar till anrikningsverk. En ny lave med större skip och gruvspel med nya krossar skulle anläggas. I denna planering ingick också gruvan i Stav.

Avsikten var att höja sligproduktionen med 25% samtidigt som järnhalten skulle höjas med 2%, något som också kom att förverkligas.

Malmen hade ett donläge (lutning) på 30°, vilket gjorde den besvärlig att bryta. Brytningen skedde i rum nedifrån och upp med en etagehöjd på 25 m. Hjulgående maskiner användes inte. Det lösskjutna berget drogs ned med skrapspel på liggväggen. En bottenskiva på 5 meter lämnades kvar som stöd och tak mellan varje etage. Dessutom lämnades pelare kvar i 90° vinkel mellan häng- och liggvägg för att stötta upp hängväggen.
Några år in på 60-talet övergick man till pallbrytning. En horisontalort drevs längs med malmen. Från denna drevs stigorter med 40 m avstånd och i 65° lutning mot malmen och genom denna. Man fick då en etagehöjd på 50 m. Stigorterna kratrades ut och malmen skrapades sedan 20 m i vardera riktningen mot dessa. Malmens bredd var omkring 20 m. Pallhöjden var 8 m. Bottenskivan som var 5 m tjock, lämnades kvar som tak för nästa etage. För att säkerställa stabiliteten lämnades pelare på 7x7 m med 15x20 m från varandra.

Skjutningen skedde i storsalvor med intervallsprängning. På detta sätt undvek man stora skutor (större block) i det losskjutna berget. Dessutom underlättades möjligheterna till god ventilation i arbetsrummen. När malmen tappats ut, fraktades den med diesellok till schaktet, där malmen störtade ned till 373 m-nivån. Krossning skedde där till max 80 mm styckestorlek.

Uppfordringen skedde i 6 tons bottentömmande skip. Två helautomatiska spel i lavens topp skötte berg- och personuppfordringen. Bergspelet var på 6 ton och person- och materialspelet på 4 ton. Bägge tillverkades av ASEA.

Gruvlaven är 68 m hög och helt byggd i betong. Den är integrerad med en byggnad för krossverket.
Berget gick först över en dubbeldäckad sikt med 50 mm hål i övre och 25 mm hål i nedre siktduken. Dukarna var av gummi. Styckestorlekarna över 50 mm passerade över två stycken permanentmagnetiska malmseparatorer, varvid en styckemalm med 53% järnhalt erhölls. Resten av godset passerade antingen en 4,5' Symons Standard konkross eller en Svedala Hydrocone kross nr 1051. Här skedde nedkrossningen av berget till mindre än 25 mm. Godset var därefter färdigt för stångkvarnsmalning.

Anrikningsverket var placerat ett stycke från lave och krosshus och matades från det senare via en bandgång. Verksbyggnaden var byggd i tegel, med undantag av 5:e våningen och avdelningen närmast krosshuset, där byggnadsmaterialet var trä. Vid ombyggnaden 1952 tillkom en 4:e och en 5:e våning. En kulkvarn placerades högst upp. 1961 ersattes denna av två stångkvarnar.

Verket var uppdelat i sex olika avdelningar:

Kulkvarns- (senare stångkvarns-) avdelningen,
Separatoravdelningen, där den magnetiska delen av godset uttogs i två klasser, 1 mm och större, samt mindre än 1 mm,
Magnetitbordsavdelningen, där kornstorlekarna under 1 mm behandlades,
Skakbordsavdelningen, där det omagnetiska godset behandlades, samt
Nedre skakbordsavdelningen.

På bryggan mellan bottenvåningen och andra våningen var avvattnare, sligtransportband och ytterligare skakbord placerade.

All malm, även styckemalmen, maldes ned till slig. Järnhalten hos sligen var 62%.

Sinterverket
Vid Kantorp tillverkades pannsinter. Kapaciteten var 50.000 ton per år och arbetet gick på två skift. Genom en ökad mekanisering kunde under början på 60-talet arbetsstyrkan reduceras från 6 till 2 man per skift. Från fickor med kalk, slig och koks skedde blandning på band, varefter transport skedde upp i en silo. Pannan ställdes under denna med truck och fylldes med gods genom en enkel knapptryckning. Pannan flyttades sedan under en bläster, där tändningen skedde automatiskt. På två minuter var förvärmningen klar. 40 minuter stod pannan över en sugventil, varefter godset blev ihopbränt i en klump om 650 kg som slogs sönder med en knivkross.

Genom avsättningssvårigheter kördes inte verket under hela 1964. Tillverkningen blev det året 25.000 ton sinter.

Gruvstugan
Den nya gruvstugan som togs i bruk 1963, är byggd i tegel. Den hade ursprungligen två matsalar, en större och en mindre. I den större kunde man köpa lagad mat och kaffe. Smör, bröd, ost, sill och ett köttpålägg kostade 3 kr och 25 öre år 1965.

Omklädningsrummen var uppdelade med en avdelning för arbetskläderna och en för vardagskläderna för hemmabruk. Tvättfontäner, duschar, bastu, solarium och en vilhall hörde till utrustningen. Från omklädningsrummen kom man direkt till hissarna. I gruvstugan var också förmännens kontor inrymt. Den gamla gruvstugan användes till förråd.


Källor: "Gruvbyggnader i Bergslagen", Kjell Sundström, RAÄ rapport 1993:2; Tidningen "Gruvarbetaren" nr 12-64 och 1-65


Åter till början