Dannemora

      Historik
      Fakta
            Ägarförhållanden
            Geologi
            Brytning
            Uppfordring
            Infrastruktur
            Anrikning
            Lagring/utlastning
            Personalförh.
            Dannemora idag
      Bilder
      Under jord


Översikt över de större gruvorna i Uppland


Till startsidan för Gruvor i Uppland

Till startsidan för Bergsbruk.se

Dannemora

Anrikning

Av de värdefulla malmmineralen magnetit, knebelit och dannemorit var det endast magnetiten som kunde anrikas ekonomiskt. Blodsten förekommer inte som malmmineral i Dannemora. All malmutvinning skedde med magnetiska separatorer. En stor del av manganet följde magnetiten vid malmbehandlingen trots att den inte var magnetisk. Maskinerna för övrigt i verket var till för att krossa, mala och transportera eller för övrigt uppdela berget i fraktioner.

Dannemoramalmen hade vissa väsentliga fördelar framför andra malmer, nämligen:

- Den låga fosforhalten, ca 0,004% P.

                                              MgO + CaO
- Den engående karaktären, _________   nära 1,0.
                                                    SiO2      

- Manganhalten, 1-3% Mn.

- Hållfastheten (styckemalmen mullade inte och behöll sin höga hållfasthet även i hyttan   och gav därmed fri passage för reduktionsgaserna).

Ur transportsynpunkt var dessutom läget nära en hamn fördelaktigt för export.

Det uppfordrade malmhaltiga berget höll 30-35% Fe. Malmbehandlingen var uppdelad i sovring (torr hantering) och anrikning (våt hantering).

Ingående gods till sovringsverket passerade först en konkross. Därefter uppsiktades den grovkrossade produkten i olika fraktioner (0,8, 8-30 och + 30 mm) med efterföljande magnetseparering. Det magnetiska + 30-materialet omkrossades i en andra konkross. Efter magnetseparering skedde ytterligare siktning för framtagning av olika fraktioner av styckemalm, mull och makadam.

Från sovringen fallande malmprodukter gick till ett system av fickor före anrikningen. Anrikningsprocessen innefattade våtmalning, klassering och magnetseparering samt filtrering av slutprodukten, d.v.s. sligen. Avfallet pumpades till en hydrocyklon, där det uppdelades i grov, respektive fin avfallssand. Vid behov av ökad sligproduktion kunde varierande mängder styckemalm tillföras anrikningen.

Vid behandligen i verket kunde följande produkter erhållas:

1.  Styckemalm DAE 15, 5-15 mm med 50% Fe (alt. DAE 30, 5-30 mm resp. DAE 70, 20-     70 mm)

2.  Sintermull (fines) DAF 1 med 50% Fe bestående av mull från sovringen samt slig från      anrikningen, alternativt enbart mull

3.  Sinterfines DAF 3, bestående av enbart slig med ca 55% Fe

4.  Makadam i tre fraktioner från 0 - ca 70 mm

5.  Grövre sand för återfyllning av rum i gruvan

6.  Finsand till sandmagasin

Malmprodukternas relativt låga järnhalt motiverades av att man vid måttlig uppanrikning av järnhalten behöll en högre andel av manganet och bibehöll den engående karaktären, vilket sammantaget gav malmen vissa metallurgiska mervärden.

Normal årsproduktion var på slutet av 80-talet ca 600 kton malmprodukter varav maximalt 45% styckemalm.