Räddningen av hissen i Gröndalslaven
Text: John Thoweman
Foto: Daniel Karlsson och John Thoweman


När den siste gruvarbetaren stängde dörren till Floras schakt i Klackberg, avslutades en epok i gruvfältet väster om sjön Noren i Norberg. Den runda laven, murad i slaggsten, fick stå tyst och stilla sedan avvecklingen av gruvdriften klarats av hösten 1968. Man rev utfraktbanor och malmsilos, stängde av pumpar och körde upp materiel ur underjorden för att till sist kapa linorna till gruvspelet. Tanken kanske var att gruvans båda hissar skulle rusa ned i underjorden med ett dånande, en slutsalut för gruvan som varit i drift sedan 1300-talet. Något gjorde i alla fall att den ena hisskorgen fastnade strax under markytan. Efter en tid nådde vattnet upp runt hissen, omslöt korgen och allt blev stilla och lugnt. Endast idrottsklubbens verksamhet i det gamla maskinhuset intill och skidtävlingarna kring de många gruvhålen kom att bryta friden.

Gruvan blir kulturminne
En annan som då och då bröt lugnet var Torsten Bergman, som tidigare arbetade som elektriker hos Norbergs Gruvförvaltning. Han började titta till och underhålla det ålderdomliga spelmaskineriet som numera är en unik teknikhistorisk företeelse. Gruvspelet är fortfarande körbart, liksom de gamla flatremsdrivna kompressorerna intill. Då och då, oftast vid visningar, kör han igång maskinerna inne i spelhuset intill gruvlaven. Under 1990-talet fick även byggnaderna en välbehövlig upprustning och pryder nu, med renoverade fönster och hela tak, gruvbacken i Klackberg med en arkitektur som för tankarna till medeltidsslott och riddarborgar. Då och då under åren kikade Torsten in i laven och ned i schaktet, där han såg den översta delen av hisskorgen sticka upp över vattenytan. Han tyckte det var synd och skam att den skulle ligga där och rosta sönder. Tankar föddes på att försöka rädda den och lyfta upp den ur vattnet. Men tiden gick och det var svårt att få tillfälle att sätta igång projektet.

Nya möjligheter
Våren 2005, vid en visning för gruvintresserade personer, kom dock tankegångarna upp igen när Torsten öppnade portarna till schaktet. Många intresserade blickar såg hisskorgen ligga i vattnet. Snabbt började idéer flöda – någon hade en terrängbil med winsch, flera hade varit med och lyft tunga saker förr, ett projekt för att rädda hissen i Mimerlaven på andra sidan sjön var redan igång, inte ska det här vara omöjligt – när börjar vi? Plötsligt såg det ut att finnas både folk och resurser till att genomföra det hela. Ett par månader gick och tankarna kring genomförandet fick mogna i sommarlugnet, men framåt hösten kom det hela igång igen. Allt hängde på att den bensintörstiga terrängbilen skulle kunna samutnyttjas med andra projekt på ett lämpligt sätt och de närmast intresserade skulle ha tid över. Söndagen den 30 oktober 2005 blev företaget slutligen av.

Dags för lyftet
Vid tiotiden var alla inblandade på plats i det gråkalla höstvädret. Torsten bjöd på kaffe och operationen planerades i detalj. Förutom Torsten bestod hisslyftargänget av tre personer, Daniel Karlsson, Per Wirback och John Thoweman. Efter lite funderingar påbörjades riggandet av utrustningen. Först av allt säkrades hisskorgen med en extra wire runt en närbelägen björk. Om något oförutsett skulle hända kunde hissen då inte sjunka ned i schaktet mer än några meter. Nästa steg var att dra lyftwiren upp i gruvlaven och över ett av de gamla brythjulen som fortfarande sitter kvar. Wiren drogs över taket på spelhuset och medan Daniel gjorde i ordning ett radiosystem med headsets, riggade Per upp ett brytblock för att få ut lyftwiren i rätt läge ovanför hissen. Per är engagerad i många teknikhistoriska sammanhang och van att lyfta tunga saker. Så kom då det första kritiska momentet – att kroka fast lyftwiren i hissen. Det gällde att inte råka putta till hisskorgen så den började sjunka ned i schaktet. Daniel, som är medlem i "Baggbodykarna" och en erfaren repklättare, tog sig ned hängandes i ett rep och fick sträcka sig ut halvt bakåtlutad för att nå hissen. Manövern gick fint. Hissen rörde sig inte, utan låg snällt kvar nere i det kladdiga vattnet. Medan Daniel körde sin terrängbil upp till rätt läge i backen ovanför, drog de övriga fram wiren till samma plats. Bilens däck säkrades med stockar och så, lagom till lunch, var allting klart för själva lyftet.

Riggat och klart
Efter att en enklare måltid intagits på grillen i Kärrgruvan, satte lyftarbetet igång. Order gick via radio till Daniel i terrängbilen. Sakta började hisskorgen röra sig. Först rätade den upp sig. Allt verkade bra, så order om fortsatt lyft gavs. Bit för bit kom hissen upp ur vattnet. Snart såg man det karakteristiskt rundade hisstaket sticka upp ur vattnet. Efter lite baxande för att få undan lite trasiga rester av hissgejdern – alltså en slags styrbalk i trä – kunde lyftet fortsätta. Till slut hängde den i höjd med lavbron och markytan, ungefär som den en gång gjorde när hissen var i drift. Den gamla rostiga och blöta pjäsen var överraskande oförstörd. Bara trädurken hade ruttnat sönder. Tyvärr tappade John den ena rälen när han skulle rädda utrustningen för ombordkörning av gruvvagnarna. Rälen gled ur näven och försvann ned i schaktet med ett försmädligt plask. Som tur är kan den ersättas, eftersom denna typ av räl inte är helt ovanlig. Daniel kom strax springande ned för att beundra resultatet av det ovanliga fiskafänget.

Baxande och bändande
Nästa fas i lyftet gick ut på att få ut hissen genom porten till laven. Eftersom hisskorgen var högre än dörröppningen blev det nödvändigt att lägga ned korgen. Följaktligen spändes en lyftstropp mellan hisskorgens botten och dragkroken på Pers Volvo. Medan Per försökte få bilen att få fäste i gruset, gav John direktiv via radion till Daniel att sänka korgen successivt.
Efter en hel del baxande och svärande för att undvika att hisskorgen skulle fastna i lavens inre, kunde den till slut läggas ned i liggande läge i dörröppningen. Det blev dags att gå upp och koppla loss lyftwiren från terrängbilen så att den senare kunde köras ned för det slutliga arbetet. Valpen (som denna typ av terrängbil kallas) fick ta över Volvons plats. Med den behändiga låga utväxlingen var det ingen match att dra den liggande hissen ut på grusplanen framför laven, till förundrat beskådande av förbipasserande närboende. Till sist kopplades Valpen via en lyftstropp till öglan på hissens tak och med ytterligare lite backande kunde hisskorgen resas upp i stående läge.

Äntligen uppe
Det var en nöjd liten skara hisslyftare som nu kunde luta sig tillbaka och kika närmare på hissen. Fångapparaten, en säkerhetsanordning för att förhindra att hissen störtar i schaktet, var i princip intakt. I övrigt på hissen saknades en av två säkerhetsbommar. Dessa säkerhetsbommar fanns istället för grindar eller hissdörrar – ända fram till nedläggningen 1968… Stora delar av gruvanläggningen var förvisso väldigt gammalmodig mot slutet, men man kan ändå bli förundrad över de enkla säkerhetsanordningarna som var i drift så sent som i slutet av 1960-talet. Innan återställning och undanplockning tog vid fick hisslyftarna posera för lokalpressen i den upplyfta hissen.

Så till sist står hisskorgen där, utanför Gröndalslaven i Klackberg, 37 år efter nedläggningen. Nu återstår att se om det går att få fram resurser till att blästra och måla hisskorgen, så att den påminner om skicket den hade när hissen var i drift. Men det är en annan historia…

Högst upp