Bergsbruk.se

Här följer en enklare historik för Åsbobergsgruvan, redovisad år för år.

Omkring år 1500
Gruvorna i Åsboberg började brytas.

1637
Åsbobergsgruvorna anges ha haft ett djup av 9 m.

1776
Brytningen i gruvorna återupptogs efter en längre tid i ödesmål.

1782
Åsbobergsgruvan erhåller återigen utmål.

1861
Stribergs Grufvebolag, i vilket Åsbobergsgruvan kom att ingå, bildades.

1882-86
En vattenkyld kompressor, driven av ett nära Åsbobergsgruvan beläget vattenfall om 9,5 m fallhöjd, tas i bruk. För att utöka tryckluftkapaciteten i Kärrgruvan byggdes en 2380 m lång rörledning av gjutjärn med 100 mm invändig diameter mellan de båda gruvorna. Rörledningen som var byggd med expansionsmuffar, var på flera ställen försedd med automatiska vattenavskiljare. Systemet fungerade väl och luften i Kärrgruveänden var mycket torr.

1890-94
Nora Bergslags Elektriska AB bildas och anlägger kraftstationer och ett distributionsnät för att förse Stribergsfältet (inkl. Åsbobergsgruvan), Dalkarlsbergsgruvan, Haggruvan samt gruvorna i Klacka-Lerberg och Humlaberg med elektricitet.

1895
En elektriskt driven kompressor ersätter den tidigare vid Åsboberg.

1900-1901
Ett anrikningsverk, med våtanrikning för blodsten samt magnetisk anrikning av svartmalm, byggdes. Verket var avsett för hela Stribergsfältet men anlades vid Åsbobergsgruvan dels för att de största lagren av bruten fattig malm fanns där, dels för att det för verket stora behovet av vatten fanns tillgängligt.

1903
Förvaltningen av de skilda gruvbolagen i trakten sammanfördes till Nora Bergslags gemensamma gruvförvaltning.

1906
För att förbättra transporterna till och från resten av Stribergsfältet byggdes en linbana mellan Åsboberg och Kärrgruvan.

1910
Anrikningsverket genomgick flera omändringar sedan starten. Följ denna länk för att se driftstatistik för åren: 1905-1909.
Klicka på länken här nedan för att se hur anrikningsprocessen såg ut 1910:
Klicka här eller på bilden för att se processchemat!

1920
Schaktet i Åsbobergsgruvan avsänktes 15 m ned till 396 m avvägning och en ort påbörjades för öppnande av en ny etage.

1923
Uppfordringsschaktet förstärktes med förtimringar och mellan 300 och 322 m avvägning ersattes hängväggen med ett valv av armerad betong till en kostnad av 7089 kr.

1924
Driften i anrikningsverket inskränktes betydligt under året. Endast 13291 ton rågods behandlades, varur erhölls 5380 ton grovslig och 1680 ton finslig. Grundläggning av tre malmfickor påbörjades.

1925
De tre malmfickorna som påbörjades året innan, färdigställdes.
Mellan den 15 januari och 20 april stod anrikningsverket för reparation. Förutom maskiner, siktar och rännor reparerades även bjälklag och golv.
I juli brast klarvattentuben som levererade vatten till verket. Då tuben till större delen av sin längd gick under sligupplaget var det omöjligt att bestämma läckans läge. En ny tub nedlades i stället under det intilliggande stationsområdet och förbi upplaget på en sammanlagd längd av 145 m, varav 85 m med 10" vattenledningsrör, resten trätub. Arbetet med den nya tuben tog 16 dagar.
På linbanan till Kärrgruvan byttes delar av bärkabeln. För lastning av anrikningsgrus vid Åsboberg byggdes en upplagsbana över järnvägen till en nybyggd ficka, varifrån gruset kan tappas i järnvägsvagn eller i linbaneburk för återtransport till Kärrgruvan.

1926
Då huvudschaktet visade sig vara osäkert även nedanför den tidigare gjutna betongförstärkningen gjöts ytterligare ett armerat betongvalv på en sträcka av 41,3 meter, runt 360 m:s avvägning. Arbetet pågick mellan 27/8 och 4/10, varunder all brytning var inställd. Arbetet drog en kostnad på 9200 kr.

1927
Avsänkning av schaktet återupptogs och nådde vid årets slut 404 m avvägning.
För att undvika omlastning av anrikningsmalmen anlades en lutande uppfordringsbana från skrädhuset till anrikningsverkets rågodsfickor.
Anrikningsverket genomgick under året en genomgripande ombyggnad. Rågodsfickorna på södra sidan av järnvägen ombyggdes och grovkrossen flyttades intill desamma för direkt nedtappning av rågodset i krossen. Från denna fördes godset på transportband över järnvägen till två befintliga fickor i verkets översta våning, en för blodsten och en för svartmalm. Blodstensgodsets vidare krossning skedde på en 18" skivkross och därefter på en grov- och finvalskross. På plansiktar uppdelades godset i olika kornklasser. Kornklasserna 5-7 mm anrikades på fyra sättmaskiner, medan de finare kornklasserna behandlades på sex st. skakbord. Mellanprodukterna krossades i en särskild finvalskross, varifrån de återfördes till plansikten med en slampump. Svartmalmsgodset krossades på en Gates-kross och två valskrossar, separerades, finmaldes i rörkvarn samt finseparerades. Verkets nya uppbyggnad medgav anrikning av blodstens- och svartmalmsgods samtidigt, vilket tidigare ej var möjligt.
Utfraktsbanorna till sliglagret ombyggdes helt, varvid träbockarna successivt utbyttes mot järnbockar då de förra ruttnade på kort tid då de stod i slig.
Verkets ombyggnad beräknades fördubbla kapaciteten.

1928
Schaktet avsänktes ytterligare 14,4 m ned till 418 m avvägning.
Ombyggnaden av anrikningsverket som utfördes året innan, visade sig inte resultera i en funktion till full belåtenhet. Produktionen nådde ej avsedd storlek och järnhalten i sligerna blev för låg och i avfallet för hög. Orsaken visade sig vara att befintliga siktar var otillräckliga för den ökade godsmängden, varför en del underkorn gick till sättmaskinerna och passerade oanrikade direkt genom deras bäddar. Detta satte ned grovsligens kvalitet. Vidare var skakborden i finsligavdelningen för få, så att de ej i tillräcklig grad kunde anrika godset. Den 15 december ställdes verket av inför nya ändringsarbeten.
Den under järnvägen dragna klarvattentuben i trä utbyttes mot 12" gjutna järnrör, vilket innebar en tillräcklig vattentillgång till verket.
Ombyggnad av utfraktsbanorna till sliglagret fortsattes.

1929
Brytningsarbetet avslutades på nionde etagen (395 m avvägning). Schaktet neddrevs till 425 m avvägning, där den tionde etagen etablerades. Schaktstation samt pumprum och vattenreservoar upprättades. Ort indrevs därefter till malmen, som vid årsskiftet blottats till 250 m² area.
Omändringar i anrikningsverket färdigställdes den 16 januari. Dessa omfattade ökning av siktarean, överförande av de två skakborden i grovsligavdelningen till finsligavdelningen, ersättning för dessa i grovsligavdelningen med sättmaskiner samt åtgärder för att minska det starka vibrationerna i verket, vilka hotade skada väggarna.
Anrikningsverkets magnetiska avdelning fullbordades med start för anrikning av svartmalm i juni.

1930
För transport av blodstensgods från det stora "Komministerupplaget" i Stribergsfältet byggdes en linbana fram till linbanestationen vid malmkajen, vilket möjliggjorde att godset kunde fraktas från upplaget förbi Carls schakt vid Kärrgruvan fram till anrikningsverket i Åsboberg.

1932-34
Gruvbrytningen inställdes från och med maj 1932. Anrikningsverket var i drift endast i begränsad omfattning, främst med malm från Kärrgruvan.

1935
Gruvbrytningen återupptogs igen i april. Båda avdelningarna i anrikningsverket gick, dock främst blodstensavdelningen.

1936
Schaktet avsänktes med ytterligare 20 m donlägig längd. Under ett antal år hade rågods hämtats från varphögar vid Glifsagruvan för anrikning. Då dessa lager nu tagit slut, togs istället rågods från Svartbergsfältet. Godset fraktades med lastbil till Carls schakt vid Kärrgruvan, varifrån det transporterades med linbanan till Åsboberg.
Både brytning, uppfordring och anrikning pågick nu i två skift.

1937
Den elfte etagen på 425 m avvägning etablerades med schaktstation och vattenreservoar. Brytning påbörjades, varvid 180 m² malmarea vid bottenskivan blottades. Malmkroppen visade sig vid denna nivå vara starkt förorenad av svavelkis, varför rätt avsevärda kvantiteter fick frånskrädas som kismalm.
I syfte att utöka sligproduktionen gjordes en tillbyggnad, avsedd att inrymma en kulkvarn.

1938
En kulkvarn sattes in i anrikningsverket och togs i drift.

1940
Den 12:e etagen etablerades på 480 m avvägning, där 50 m gråbergsort drevs in till malmen. Denna visade sig ha en area av ca 200 m² men var av god kvalitet.
Underjordsarbetet gick endast dagskift under året, medan anrikningsverkets blodstensavdelning i huvudsak gick på treskift. Svartmalmsavdelningen gick omväxlande i en- och tvåskift.

1941
På grund av mot djupet minskande total malmarea beslöts att schaktet inte skulle avsänkas ytterligare. För att kunna uttaga en del malm under bottennivån beslöts att ett sänke skulle drivas i malmen ned till 500 m avvägning. Det lösskjutna berget skulle uppfordras genom detta för vidare transport ut till uppfordringsschaktet. Vid årsskiftet hade sänket neddrivits ca 9 m.

1942
Sänket som påbörjades året innan, färdigdrevs till ca 500 m avvägning. Ett luftdrivet spel inmonterades för uppfordring av berget till 480 m nivån.

1943
Då avstrossning från botten av sänket vid 500 m avvägning visade att malmen ökade avsevärt från 480 m nivå, ökade sannolikheten för ytterligare avsänkning av uppfordringsschaktet.

1944
Malmarean vid 500 m avvägning visade sig uppgå till 400 m². Malmen var fosfor- och svavelren och gav gott utbyte av prima malm. Avsänkning av uppfordringsschaktet påbörjades med sikte på 520 m avvägning. Vid årsskiftet var man nere vid 510 m.
Förberedelser gjordes för en höjning av vallarna kring avfallsdammen vid anrikningsverket; detta i syfte att bereda mer utrymme. Det grövre godset avspetsades och leddes till dropprännor som byggts runt dammarna, där det fick avsätta sig. Vallarna kom därigenom att höjas automatiskt.

1945
Avsänkningen av schaktet slutfördes och etage XIII etablerades på 520 m avvägning. Schaktets största djup var nu 528 m. Den blottade malmarean var vid etagen 328 m². Strossning och sänkning för en planerad pumpstation utfördes.

1946
Undersökningsarbeten på 480 m-nivån utfördes med viss utdelning.
På 365 m avvägning installerades en centrifugalpump på 200 minutliter för uppfordring av vatten ur gruvan. En förut använd kolvpump flyttades till 520 m-nivån. Denna pumpade ur vattnet från ett sänke på nivån till en bassäng på 365 m avvägning och centrifugalpumpen fullbordade uppfordringen till dagen.
Maskinell lastning med Atlas lastmaskin började införas.

1947
På utfraktsnivån på etage XIII (480-520 m avvägning) byggdes bockorter och två rullschakt mot fyllnadsberg samt fylldes strossen. Fyllningen utfördes till största delen med hjälp av ett luftdrivet skrapspel. Efter fyllningens färdigställande täcktes denna med tre meter långa 6" rundtimmer för att möjliggöra skraplastning av malm på fyllningen. Borrmaskin med hårdmetallskär började användas.
Uppfordringsschaktet avsänktes till 542 m avvägning.

1948
Uppfordringsschaktet avsänktes till 553 m avvägning. Etage XIV på 520-550 m avvägning etablerades. Malmarean visade sig på 550 m uppgå till endast 150 m². En mindre pump för uppfordring av vatten från 550 till 520 m-nivån monterades. Elektrisk apparatur för signalgivning till spelstyrare sattes upp. Detta då det visade sig att signaler med rycktråd inte var tillförlitliga på det stora uppfordringsdjupet.
All malmlastning i skivorna samt allt fyllnadsarbete började utföras med luftdrivna skrapspel.

1949
Den ökade mekaniseringen i gruvan samt övergång till borrning med hårdmetallskär höjde produktionen avsevärt. Ex.vis var borrade meter på bruttoborrtimme 1945 1,40. År 1949 hade detta höjts till 3,10 meter.

1950
För effektivare transport av fyllnadsberg på etage XIII uppmonterades ett elektromotordrivet skrapspel i stället för tidigare använda luftdrivna skrapspel.
På etage XIV anordnades en timmerkoja för uppställning av ett schaktsänkningsspel. Avsikten var att sänka ett undersökningsschakt i malmen. Ett sådant påbörjades och sänktes till 559 m avvägning. Andra undersökningar och iakttagelser visade dock att det skulle löna sig att direkt fortsätta avsänkningen av uppfordringsschaktet, varför sänkningen av undersökningsschaktet övergavs.

1951
Uppfordringsschaktet avsänktes till 580 m djup, där etage XV etablerades. Därifrån påbörjades ort mot malmen samt planerades undersökningsorter. Avsikten var att driva ort norrut och undersöka malmlagret i riktning mot det gamla Repabergsgruvorna.

1952
Undersökningarna på 580 m-nivån fortsatte. Den uppslutna malmen på nivån hade en area om 160 m².

1954
Då ett nytt anrikningsverk uppförts vid Carls schakt vid Kärrgruvan, trappas användningen av anrikningsverket i Åsboberg ned.

1958
Den 5/12 detta år lades gruvdriften ned. Gruvan hade då nått ett största djup på 610 m avvägning.

1959
Under sommaren återupptogs driften av anrikningsverket i Åsboberg för en kortare tid framöver.

Källor: Tidningen "Gruvarbetaren" nr. 10-59; Geijer, P. & Magnusson, N.H, "De mellansvenska järnmalmernas geologi", Sveriges geologiska undersökning, 1944, serien Avhandlingar och Uppsatser, publ. Ca 35; Årliga gruvingenjörsberättelser från Åsbobergsgruvan 1920-1952, Bergsstatens arkiv, Falun; "Gruvbyggnader i Bergslagen", Kjell Sundström, RAÄ rapport 1993:2; Walfrid Petersson, "Den svenska jernmalmsanrikningens nuvarande ståndpunkt",Jernkontorets annaler 1910 samt Alarik, L:son Axel, "Striberg - Ringshyttan och Stribergs malmfält", Hembygdsföreningen Noraskogs skriftserie nr 7, 1974.

Högst upp