Tankar om arvet
Till startsidan för Bergsbruk.se
Till startsidan för Bergsbruk.se
   

Medeltid, tillmakning och stenar i skogen
Timmer, slaggsten, rödfärgat - bevarandevärt
Betonglavar
I strykklass: Stål och plåt
Vem skyddar ett anrikningsverk?
Total utplåning - städkvasten sveper över Bergslagens bygder...
Vem bestämmer vad som är värdefullt? Vad får bli kvar? Varför?

Medeltid, tillmakning och stenar i skogen...

Det bergshistoriska arvet i Sverige sträcker sig långt bakåt i tiden. Många är de bygder i Bergslagen som hämtat sitt levebröd ur berget oavbrutet ända sedan medeltiden. När tillmakning och muskelkraft var det enda som fanns att tillgå blev ofta brytningarna många och små. Verkade malmen avta eller schaktet blev för djupt, fortsatte man ofta på ett annat ställe.
Knaperhälls järnmalmsgruva Foto: John Thoweman 2003
På så sätt har den svenska bergslagens gruvbygder formligen pepprats med skärpningar och små gruvhål som i dag ligger vattenfyllda och ruvar på sin historia inne i skogarna och bland bergen. I anslutning till gruvhålen kan man ibland ha turen att hitta rester efter byggnader som hörde till brytningen. I de fall de är mer än hundratalet år gamla, består de oftast av enkla, normalt helt övervuxna, husgrunder. Forskning kring de äldre lämningarna handlar många gånger om ren arkeologi. Dessa de äldsta resterna av bergsbruket är ofta också fornlämningar som är skyddade enligt lag.

För lekmannen ter sig lätt de äldre gruvlämningarna som några mossiga stenar i skogen och hål med algigt vatten i. Men nog är det fantasieggande och väl så spännande vad man kunde åstadkomma med knappa resurser för flera hundra år sedan.



Timmer, slaggsten, rödfärgat - bevarandevärt...

Utvecklingen gick med tiden framåt och man lärde sig använda vattnets kraft för uppfordring och länshållning av de allt djupare gruvorna. Enkla men sinnrika anordningar byggdes, vattenhjul och stånggångar, bugare, hästvindar, pumpstockar, allt utfört i trä och smidda järndetaljer. Även efter ångkraftens intåg, ja till och med efter att elektriciteten gjort entré, byggdes många gruvbyggnader i trä. Gruvlavar, anrikningsverk och bandgångar byggdes med stomme av kraftigt timmer och försågs med rödfärgad panel.Laven över Carl  XI schakt, Sala Foto: John Thoweman 2003

Trä är ett förgängligt material som med tiden lätt antingen ruttnar eller försvinner i aska genom brand. För de få träbyggnader vid våra gruvor som klarat sig är bevarandet numera — oftast — självklart. Och visst är de givetvis värda uppmärksamhet och restaureringsinsatser. Kanske tilltalar den vanliga röda färgen vår känsla för det svenska och passar in i vår föreställning om folksjälen.


Byggnader uppförda i sten eller slaggtegel, ibland vanligt tegel, klarar sig även de ganska lätt undan såväl tidens tand som ödet att rivas
.


Betonglavar!

I och med betongens intåg bland industribyggnaderna de första decennierna av 1900-talet, fick man ett beständigt men ändå flexibelt byggmaterial. I början, innan funktionalistiska och modernistiska ideal hade slagit igenom, byggde man ofta enligt samma formmässiga grundtankar som träkonstruktionerna hade haft, varför tidiga gruvbyggnader i betong kan ha de mest varierande skepnader.

Under 30- och 40-talen slog betongen igenom på allvar. Nu hade man också andra formideal, varför mer sparsmakade och symmetriska anläggningar byggdes. Räta vinklar, rå betong eller slät puts blev med tiden dominerande bland nybyggda gruvanläggningar under andra halvan av 1900-talet.

I denna efterkrigstidens framstegsanda upplevde dock många att det ändå gick lite för fort. Miljonprogrammets moderna, hyperrationella betonghus innebar ett boende med hög grundstandard för många på liten yta. Dessa, liksom stadskärnornas varuhus och kontorsbyggnader, motorleder och parkeringshus, kom alla att byggas i betong. Skalan blev nu en helt annan och för många tedde den sig omänsklig. För att åstadkomma allt detta krävdes dessutom ofta rivningar av äldre, måhända nedgången, men ändå småskalig och välkänd bebyggelse.

Framstegssamhället visade sig ha baksidor. Det industriella kom inte bara att förknippas med utveckling, sysselsättning och välstånd. Betong blev fult.

Denna fulhetsstämpel lider bland annat gruvbyggnader i betong av alltjämt. Kvarvarande gruvanläggningar reduceras lätt, på grund av sitt byggnadsmaterial, till att ses som simpla industrianläggningar utan värde.

Sedan ett antal år tillbaka finns en klar tendens till svängning i den frågan. Medel som annars skulle ha gått till rivning har i vissa fall fonderats till underhåll och upprustning. Detta är glädjande ur flera synpunkter. Allt fler i de före detta gruvsamhällena ser laven som en symbol för bygdens historia istället för en dyster påminnelse om nedläggningen och dess följder för orten. Detta har stor betydelse för traktens karaktär, såväl visuellt som mentalt. Alla som har sett ett landskap berövas en dominerande byggnad vet hur stor skillnaden kan bli.

Kanske är ändå betonglavarnas existens inte längre lika hotad.


I strykklass: Stål och plåt

Efter att betongen hade gjort sitt segertåg i anläggningsbranschen, kompletterades den snabbt av andra nya material och metoder. Plåtklädda stålstommar vann snabbt terräng som ett enkelt och billigt sätt att bygga gruvanläggningar, i synnerhet sådana av mer tillfällig eller provisorisk karaktär.

Ofta uppfördes sidobyggnader, vanligen förråd av olika slag, på detta sätt, medan huvudanläggningen byggdes i betong eller tegel. Ganska snart blev det också vanligt att bygga hela anläggningen i stålbalkar och plåtklädsel.

Detta nya byggnadssätt var (och är) r
ationellt och praktiskt för gruvbranschen, som alltmer kom att präglas av hårdare konkurrens och mindre marginaler. När sedan gruvorna lades ned och byggnaderna fick stå med mindre eller ingen tillsyn, visade det sig snart att tidens tand gick hårt fram över de plåtklädda byggnaderna. Rost och blåst har inneburit att de kan stå och riva sig själva i en takt som nästan överträffar gamla träbyggnaders.

Ett problem är dock att i processen upplevs byggnaderna lätt som skräpiga och fula. Om det är någon typ av gruvbyggnad som lättast stämplas som varande en simpel industribyggnad, är det just en konstruktion i stål och plåt. Om inte något senare användningsområde gör att det läggs ned resurser på underhåll, är sådana anläggningar dömda att snabbt rivas — särskilt som förståelsen för industriellt präglade miljöer, som inte ser "prydliga" ut, har minskat radikalt i det svenska samhället under de senaste 10-20 åren.

Plåtbyggnader i anslutning till gruvdrift kan dock — trots allt — ha andra värdefulla aspekter än de invant estetiska och kan också därför vara värda att bevara. Byggnadstypen, i synnerhet vid svenska nedlagda gruvor, är starkt utrotningshotad. I värsta fall finns inga som helst representanter för denna typ av gruvbyggnader kvar att visa upp om 10 år. Den "gruvboom" som nu skymtar runt hörnet kan, om den håller i sig, dock innebära att antalet gruvbyggnader av denna typ blir flera.


Vem skyddar ett anrikningsverk?

Gruvdriften har sedan urminnes tider omgetts av en viss mystik - i synnerhet för omvärlden som fascinerat betraktat gruvarbetarna när de försvann ned i den svarta underjorden. Uppfordringen av berggrundens skatter var tidigt en krävande vetenskap, liksom länshållningen. När vattenkraften tämjdes för att tjäna bergsbrukets syften, byggdes sinnrika konstruktioner som sköttes av en särskild "konstmästare". Denne skötte om stånggångar, pumpar, vändbrott och spel som alla på något sätt hade med lösningen av de djupa gruvschaktens problematik att göra.

Med tiden blev gruvorna djupare och de tekniska lösningarna mer avancerade. Byggnadskonsten gjorde också framsteg och över gruvschakten byggdes allt mer höga och omfattande konstruktioner för att kunna bemästra uppfordringen av malm, maskiner och människor. Den för uppfrakten av malmen så viktiga tornbyggnaden, gruvlaven, kom att bli de underjordiska djupens antites och samtidigt dess främsta symbol.

När nu gruvdriftens främsta guldålder i Bergslagen ser ut att ha kommit till sin ände och så många gruvor har lagts ned, har gruvanläggningarna mött de mest skiftande öden. Ibland var laven det första som sprängdes ned, i många fall är tvärtom laven det enda som överhuvudtaget sparats.

Det är dock lätt att skönja ett mönster när verkligheten har hunnit ifatt och beslut om vad som ska göras efter en nedläggning måste tas. Alla maskiner i anrikningsverket säljs, antingen till annan verksamhet, eller — oftast — till skrot. Så finns där kvar en tom anrikningshall, som antingen blir ett stort förråd eller som bara står tom. Ett annat alltför vanligt scenario är dock att anrikningsverket rätt och slätt rivs, ibland inom mindre än ett år efter nedläggningen.

Problemet är att den med symbolik bemängda, pampiga laven ensam inte kan illustrera för efter-världen hur verksamheten vid gruvan gick till. Anrikningen, också den en förutsättning för hela bergsbruksprocessen, har oftast kommit i skymundan och förvisats till teknik- och mineralutvinningshistoriens ibland helt bortglömda hörn.

Frågan är vem som idag sörjer Smältarmossens rivna anrikningsverk? Södra verkets i Grängesberg arkitektur och omfattande maskininnehåll, skakborden en gång i rad på rad i Bålsjöverket eller humphreyspiralerna från Håksberg som sorgset ligger på skrothögen; vem bryr sig om dem och skriver deras historia? Anrikningsverket i Falun revs plötsligt, ganska snart efter nedläggningen. Man kan fråga sig om verket verkligen skulle ha skämt det fina världsarvet om det funnes kvar idag.

Givetvis kan man inte spara allt. Tiden har dock en märklig förmåga att spela oss människor märkliga spratt, så att eftertanken kommer först när det verkligen är försent. Med tanke på detta är det utmärkt att anrikningsverket i Stripa nu bevaras, det enda av Bergslagens kvarvarande med komplett maskinutrustning — en teknikhistorisk pärla.


Total utplåning - städkvasten sveper över Bergslagens bygder...

Ibland försvinner en gruva helt. Det som i årtionden, ibland generationer, har varit en invand profil mot horisonten, ett riktmärke eller en del av bygden, är plötsligt en dag borta.

För den oförberedde kan det bli nästan spöklikt — gruvan fanns ju här, förra gången... Eller låg den här? Har jag kommit rätt?

Plötsligt är man vilse i tillvaron. "Något är fel. Vad har hänt? Var detta verkligen nödvändigt?"

Andra kan se en sådan åtgärd som riktig. Nog finns det många som ser gruvverksamheten som en miljögiftspridande styggelse och äntligen kan pusta ut. Naturen återställs, de goda krafterna har till slut segrat.

Men det ena utesluter trots allt inte det andra. Återställning och omhändertagande av lakande gruvavfall är självfallet en livsnödvändig åtgärd, både för den natur vi har ansvar för, liksom för gruvbranschens möjligheter att fortsätta att verka i landet. Men gruvlavar, bandgångar, malmfickor i betong och anrikningsverk är normalt inte giftiga i sig själva.

Så varför rivs de då i alla fall? För fastighetsägaren är de ofta en ren kostnad, för oroliga föräldrar till barn i näraliggande samhällen ett orosmoment. Ansvarsfrågan är inget att ta lätt på. "Återställning" är numera en förutsättning för att få tillstånd för brytningen (tydligen inklusive rivning av gruvbyggnader?). Man får ha respekt för sådana problemställningar, men ofta verkar tyvärr viljan till att ens utvärdera bevarande av gruvanläggningar saknas.

Med lite av en sådan vilja kan man faktiskt ändå spara något av den gruvdrift som varit, som ett monument, en symbol eller en påminnelse, istället för att låta minnet av verksamheten försvinna i det närmaste spårlöst. Det totala utplånande, formliga utraderande, av en gruvanläggning som ibland sker, kan te sig lite klåfingrigt ur en teknik- och kulturhistorisk synvinkel.

När vi betraktar de tallbesådda grusplaner som endast med hjälp av en gps-navigator övertygar betraktaren om den tidigare gruvan, kan vi rikta en stilla vädjan till lagstiftare, gruvbolag och kommuners miljökontor att inte bara se till de annars oantastliga naturvärdena. Att ta reda på de dåliga samvetena är bra, men vi ska också vara stolta över det som varit.




Vem bestämmer vad som är värdefullt? Vad får bli kvar? Varför?

Utan att förringa betydelsen eller värdet av alla de medeltida eller månghundraåriga bergshistoriska lämningar som är spridda över bygderna i Bergslagen, är det ändå svårt att inte förundras över den status och det intresse som ägnas dem, när det här och var finns kvar stora, påtagligt befintliga, ibland nästan kompletta gruvanläggningar.

Vill man spetsa till det kan man hävda att en hög med stenar och ett hål med geggigt vatten i är "fint", till skillnad mot en fullt befintlig tegelbyggnad med rostiga glidlagrade maskiner i och med lite trasiga fönster — det är "fult" och har låg status.

Måhända är detta lite väl raljant. Värdet av månghundraåriga bergshistoriska lämningar är, som nämnt, odiskutabelt. Dessa gruvrester, med viktig status som lagskyddade fornlämningar, gömmer en skatt av arkeologiska hemligheter som har sin givna plats i det stora historiska pusslet.

Och visst måste tiden få ge oss en chans att med lite distans till det vi betraktar lättare kunna urskilja vad som verkligen är unikt och värt att spara.

Men sedan den stora vågen av gruvnedläggningar har bedarrat, har just den tiden nu passerat. Det är dags att se fler gruvhistoriska byggnader och miljöer med framtidens och våra barnbarns ögon och att se till att bygderna får behålla den bergshistoriska delen av sin identitet. Det industriella arvet får inte glömmas och dess teknik- och kulturhistoria får inte heller slarvas bort och förvanskas i en iver att städa, förädla eller göra snyggt och prydligt, när man väl tar sig an utmaningen att visa framtiden vad dåtiden uppnått.


John Thoweman
Bergsbruk.se




Högst upp

 
Knaperhälls järnmalmsgruva, Södermanland  Foto: John Thoweman 2003 Laven över Carl XI schakt, Sala Foto: John Thoweman 2003 Laven vid Polhemsgruvan 2003 Foto: John Thoweman Östanmossa anrikningsverk, Norberg 2003 Foto: John Thoweman Anrikningsverket i Långnäs 2003 Foto: John Thoweman Vassbo, Idre 2003 Foto: John Thoweman