Medeltid, tillmakning och stenar i skogen
Timmer, slaggsten, rödfärgat - bevarandevärt
Betonglavar
I strykklass: Stål och plåt
Vem skyddar ett anrikningsverk?
Total utplåning - städkvasten sveper över
Bergslagens bygder...
Vem bestämmer vad som är värdefullt? Vad
får bli kvar? Varför?
Medeltid, tillmakning och stenar i skogen...
Det bergshistoriska arvet i Sverige sträcker
sig långt bakåt i tiden. Många är de bygder i Bergslagen
som hämtat sitt levebröd ur berget oavbrutet ända sedan
medeltiden. När tillmakning och muskelkraft var det enda som fanns
att tillgå blev ofta brytningarna många och små. Verkade
malmen avta eller schaktet blev för djupt, fortsatte man ofta på
ett annat ställe.
På så sätt har den svenska bergslagens gruvbygder formligen
pepprats med skärpningar och små gruvhål som i dag ligger
vattenfyllda och ruvar på sin historia inne i skogarna och bland
bergen. I anslutning till gruvhålen kan man ibland ha turen att
hitta rester efter byggnader som hörde till brytningen. I de fall
de är mer än hundratalet år gamla, består de oftast
av enkla, normalt helt övervuxna, husgrunder. Forskning kring de
äldre lämningarna handlar många gånger om ren arkeologi.
Dessa de äldsta resterna av bergsbruket är ofta också
fornlämningar som är skyddade enligt lag.
För lekmannen ter sig lätt de äldre gruvlämningarna
som några mossiga stenar i skogen och hål med algigt vatten
i. Men nog är det fantasieggande och väl så spännande
vad man kunde åstadkomma med knappa resurser för flera hundra
år sedan.
Timmer, slaggsten, rödfärgat -
bevarandevärt...
Utvecklingen gick med tiden framåt
och man lärde sig använda vattnets kraft för uppfordring
och länshållning av de allt djupare gruvorna. Enkla men sinnrika
anordningar byggdes, vattenhjul och stånggångar, bugare, hästvindar,
pumpstockar, allt utfört i trä och smidda järndetaljer.
Även efter ångkraftens intåg, ja till och med efter att
elektriciteten gjort entré, byggdes många gruvbyggnader i
trä. Gruvlavar, anrikningsverk och bandgångar byggdes med stomme
av kraftigt timmer och försågs med rödfärgad panel.
Trä är ett förgängligt material som med tiden lätt
antingen ruttnar eller försvinner i aska genom brand. För de
få träbyggnader vid våra gruvor som klarat sig är
bevarandet numera — oftast — självklart. Och visst är
de givetvis värda uppmärksamhet och restaureringsinsatser. Kanske
tilltalar den vanliga röda färgen vår känsla för
det svenska och passar in i vår föreställning om folksjälen.
Byggnader uppförda i sten eller slaggtegel, ibland vanligt tegel,
klarar sig även de ganska lätt undan såväl tidens
tand som ödet att rivas.
Betonglavar!
I och med betongens intåg bland industribyggnaderna
de första decennierna av 1900-talet, fick man ett beständigt
men ändå flexibelt byggmaterial. I början, innan funktionalistiska
och modernistiska ideal hade slagit igenom, byggde man ofta enligt samma
formmässiga grundtankar som träkonstruktionerna hade haft, varför
tidiga gruvbyggnader i betong kan ha de mest varierande skepnader.
Under 30- och 40-talen slog betongen igenom på allvar. Nu hade man
också andra formideal, varför mer sparsmakade och symmetriska
anläggningar byggdes. Räta vinklar, rå betong eller slät
puts blev med tiden dominerande bland nybyggda gruvanläggningar under
andra halvan av 1900-talet.
I denna efterkrigstidens framstegsanda upplevde dock många att det
ändå gick lite för fort. Miljonprogrammets moderna, hyperrationella
betonghus innebar ett boende med hög grundstandard för många
på liten yta. Dessa, liksom stadskärnornas varuhus och kontorsbyggnader,
motorleder och parkeringshus, kom alla att byggas i betong. Skalan blev
nu en helt annan och för många tedde den sig omänsklig.
För att åstadkomma allt detta krävdes dessutom ofta rivningar
av äldre, måhända nedgången, men ändå
småskalig och välkänd bebyggelse.
Framstegssamhället visade sig ha baksidor. Det industriella kom inte
bara att förknippas
med utveckling, sysselsättning och välstånd. Betong blev
fult.
Denna fulhetsstämpel lider bland annat gruvbyggnader i betong av
alltjämt. Kvarvarande gruvanläggningar reduceras lätt,
på grund av sitt byggnadsmaterial, till att ses som simpla industrianläggningar
utan värde.
Sedan ett antal år tillbaka finns
en klar tendens till svängning i den frågan. Medel som annars
skulle ha gått till rivning har i vissa fall fonderats till underhåll
och upprustning. Detta är glädjande ur flera synpunkter. Allt
fler i de före detta gruvsamhällena ser laven som en symbol
för bygdens historia istället för en dyster påminnelse
om nedläggningen och dess följder för orten. Detta har
stor betydelse för traktens karaktär, såväl visuellt
som mentalt. Alla som har sett ett landskap berövas en dominerande
byggnad vet hur stor skillnaden kan bli.
Kanske är ändå betonglavarnas existens inte längre
lika hotad.
I strykklass: Stål och plåt
Efter att betongen hade gjort sitt segertåg
i anläggningsbranschen, kompletterades den snabbt av andra nya material
och metoder. Plåtklädda stålstommar vann snabbt terräng
som ett enkelt och billigt sätt att bygga gruvanläggningar,
i synnerhet sådana av mer tillfällig eller provisorisk karaktär.
Ofta uppfördes sidobyggnader, vanligen förråd av olika
slag, på detta sätt, medan huvudanläggningen byggdes i
betong eller tegel. Ganska snart blev det också vanligt att bygga
hela anläggningen i stålbalkar och plåtklädsel.
Detta
nya byggnadssätt var (och är) rationellt
och praktiskt för gruvbranschen, som alltmer kom att präglas
av hårdare konkurrens och mindre marginaler. När sedan gruvorna
lades ned och byggnaderna fick stå med mindre eller ingen tillsyn,
visade det sig snart att tidens tand gick hårt fram över de
plåtklädda byggnaderna. Rost och blåst har inneburit
att de kan stå och riva sig själva i en takt som nästan
överträffar gamla träbyggnaders.
Ett problem är dock att i processen upplevs byggnaderna lätt
som skräpiga och fula. Om det är någon typ av gruvbyggnad
som lättast stämplas som varande en simpel industribyggnad,
är det just en konstruktion i stål och plåt. Om inte
något senare användningsområde gör att det läggs
ned resurser på underhåll, är sådana anläggningar
dömda att snabbt rivas — särskilt som förståelsen
för industriellt präglade miljöer, som inte ser "prydliga"
ut, har minskat radikalt i det svenska samhället under de senaste
10-20 åren.
Plåtbyggnader i anslutning till
gruvdrift kan dock — trots allt — ha andra värdefulla
aspekter än de invant estetiska och kan också därför
vara värda att bevara. Byggnadstypen, i synnerhet vid svenska nedlagda
gruvor, är starkt utrotningshotad. I värsta fall finns inga
som helst representanter för denna typ av gruvbyggnader kvar att
visa upp om 10 år. Den "gruvboom" som nu skymtar runt
hörnet kan, om den håller i sig, dock innebära att antalet
gruvbyggnader av denna typ blir flera.
Vem skyddar ett anrikningsverk?
Gruvdriften har sedan urminnes tider omgetts
av en viss mystik - i synnerhet för omvärlden som fascinerat
betraktat gruvarbetarna när de försvann ned i den svarta underjorden.
Uppfordringen av berggrundens skatter var tidigt en krävande vetenskap,
liksom länshållningen. När vattenkraften tämjdes
för att tjäna bergsbrukets syften, byggdes sinnrika konstruktioner
som sköttes av en särskild "konstmästare". Denne
skötte om stånggångar, pumpar, vändbrott och spel
som alla på något sätt hade med lösningen av de
djupa gruvschaktens problematik att göra.
Med tiden blev gruvorna djupare och de tekniska lösningarna mer avancerade.
Byggnadskonsten gjorde också framsteg och över gruvschakten
byggdes allt mer höga och omfattande konstruktioner för att
kunna bemästra uppfordringen av malm, maskiner och människor.
Den för uppfrakten av malmen så viktiga tornbyggnaden, gruvlaven,
kom att bli de underjordiska djupens antites och samtidigt dess främsta
symbol.
När nu gruvdriftens främsta guldålder i Bergslagen ser
ut att ha kommit till sin ände och så många gruvor har
lagts ned, har gruvanläggningarna mött de mest skiftande öden.
Ibland var laven det första som sprängdes ned, i många
fall är tvärtom laven det enda som överhuvudtaget sparats.
Det är dock lätt att skönja ett mönster när verkligheten
har hunnit ifatt och beslut om vad som ska göras efter en nedläggning
måste tas. Alla
maskiner i anrikningsverket säljs, antingen till annan verksamhet,
eller — oftast — till skrot. Så finns där kvar
en tom anrikningshall, som antingen blir ett stort förråd eller
som bara står tom. Ett annat alltför vanligt scenario är
dock att anrikningsverket rätt och slätt rivs, ibland inom mindre
än ett år efter nedläggningen.
Problemet är att den med symbolik bemängda, pampiga laven ensam
inte kan illustrera för efter-världen hur verksamheten vid gruvan
gick till. Anrikningen, också den en förutsättning för
hela bergsbruksprocessen, har oftast kommit i skymundan och förvisats
till teknik- och mineralutvinningshistoriens ibland helt bortglömda
hörn.
Frågan är vem som idag sörjer Smältarmossens rivna
anrikningsverk? Södra verkets i Grängesberg arkitektur och omfattande
maskininnehåll, skakborden en gång i rad på rad i Bålsjöverket
eller humphreyspiralerna från Håksberg som sorgset ligger
på skrothögen; vem bryr sig om dem och skriver deras historia?
Anrikningsverket i Falun revs plötsligt, ganska snart efter nedläggningen.
Man kan fråga sig om verket verkligen skulle ha skämt det fina
världsarvet om det funnes kvar idag.
Givetvis kan man inte spara allt. Tiden har dock en märklig förmåga
att spela oss människor märkliga spratt, så att eftertanken
kommer först när det verkligen är försent. Med tanke
på detta är det utmärkt att anrikningsverket i Stripa
nu bevaras, det enda av Bergslagens kvarvarande med komplett maskinutrustning
— en teknikhistorisk pärla.
Total utplåning
- städkvasten sveper över Bergslagens bygder...
Ibland försvinner en gruva helt. Det som i årtionden, ibland
generationer, har varit en invand profil mot horisonten, ett riktmärke
eller en del av bygden, är plötsligt en dag borta.
För den oförberedde kan det bli nästan spöklikt —
gruvan fanns ju här, förra gången... Eller låg den
här? Har jag kommit rätt?
Plötsligt är man vilse i tillvaron. "Något är
fel. Vad har hänt? Var detta verkligen nödvändigt?"
Andra kan se en sådan åtgärd som riktig. Nog finns det
många som ser gruvverksamheten som en miljögiftspridande styggelse
och äntligen kan pusta ut. Naturen återställs, de goda
krafterna har till slut segrat.
Men det ena utesluter trots allt inte det andra. Återställning
och omhändertagande av lakande gruvavfall är självfallet
en livsnödvändig åtgärd, både för den
natur vi har ansvar för, liksom för gruvbranschens möjligheter
att fortsätta att verka i landet. Men gruvlavar, bandgångar,
malmfickor i betong och anrikningsverk är normalt inte giftiga i
sig själva.
Så varför rivs de då i alla fall? För fastighetsägaren
är de ofta en ren kostnad, för oroliga föräldrar till
barn i näraliggande samhällen ett orosmoment. Ansvarsfrågan
är inget att ta lätt på. "Återställning"
är numera en förutsättning för att få tillstånd
för brytningen (tydligen inklusive rivning av gruvbyggnader?). Man
får ha respekt för sådana problemställningar, men
ofta verkar tyvärr viljan till att ens utvärdera bevarande av
gruvanläggningar saknas.
Med lite av en sådan vilja kan man faktiskt ändå spara
något av den gruvdrift som varit, som ett monument, en symbol eller
en påminnelse, istället för att låta minnet av verksamheten
försvinna i det närmaste spårlöst. Det totala utplånande,
formliga utraderande, av en gruvanläggning som ibland sker, kan te
sig lite klåfingrigt ur en teknik- och kulturhistorisk synvinkel.
När vi betraktar de tallbesådda grusplaner som endast med hjälp
av en gps-navigator övertygar betraktaren om den tidigare gruvan,
kan vi rikta en stilla vädjan till lagstiftare, gruvbolag och kommuners
miljökontor att inte bara se till de annars oantastliga naturvärdena.
Att ta reda på de dåliga samvetena är bra, men vi ska
också vara stolta över det som varit.
Vem bestämmer vad
som är värdefullt? Vad får bli kvar? Varför?
Utan att förringa betydelsen eller värdet av alla de
medeltida eller månghundraåriga bergshistoriska lämningar
som är spridda över bygderna i Bergslagen, är det ändå
svårt att inte förundras över den status och det intresse
som ägnas dem, när det här och var finns kvar stora, påtagligt
befintliga, ibland nästan kompletta gruvanläggningar.
Vill man spetsa till det kan man hävda att en hög med stenar
och ett hål med geggigt vatten i är "fint", till
skillnad mot en fullt befintlig tegelbyggnad med rostiga glidlagrade maskiner
i och med lite trasiga fönster — det är "fult"
och har låg status.
Måhända är detta lite väl raljant. Värdet av
månghundraåriga bergshistoriska lämningar är, som
nämnt, odiskutabelt. Dessa gruvrester, med viktig status som lagskyddade
fornlämningar, gömmer en skatt av arkeologiska hemligheter som
har sin givna plats i det stora historiska pusslet.
Och visst måste tiden få ge oss en chans att med lite distans
till det vi betraktar lättare kunna urskilja vad som verkligen är
unikt och värt att spara.
Men sedan den stora vågen av gruvnedläggningar har bedarrat,
har just den tiden nu passerat. Det är dags att se fler gruvhistoriska
byggnader och miljöer med framtidens och våra barnbarns ögon
och att se till att bygderna får behålla den bergshistoriska
delen av sin identitet. Det industriella arvet får inte glömmas
och dess teknik- och kulturhistoria får inte heller slarvas bort
och förvanskas i en iver att städa, förädla eller
göra snyggt och prydligt, när man väl tar sig an utmaningen
att visa framtiden vad dåtiden uppnått.
John Thoweman
Bergsbruk.se
Högst upp
|
|