Översiktlig historik

Ända sedan slutet av 1500-talet har gruvdrift pågått i Herräng. Vid Kuggvass i Häverö socken bröts järnmalm. Namnet ska ha angett att koggar från den tyska Hansan lade till vid platsen. Under 1600-talet ägdes området, som nu hette Kuggvassängen, av Ortala bruk i Väddö socken. Senare kom Schebo bruk att äga gruvfältet. På en karta från 1754 över gruvorna inom Kuggvass, finns namnet Herräng angivet.

Gruvornas läge vid kusten, utan vattenkraft att tillgå, höll brytningens omfång på en stillsammare nivå. År 1753 använde man kraften i ett vattendrag söder om Bredsundsviken och byggde då en stånggång till Lappgruvan för att få kraft till länshållning.

Driften låg sedan nere en tid för att återupptas 1822. Man installerade en ångmaskin för att driva pumpar vid Jacobi gruva (senare sammanbruten med Eknäsgruvan).

Olika ägare kom att figurera i gruvornas historia under 1800-talet. Malmen skeppades bland annat till masugnar norrut, bland annat Axmar, Galtström, Sörfors, Iggesund och Gnarp.

Ägandet kom senare att samlas under en ägare. Fram till 1878 ägdes marken av Herrängs Grufvebolag. 1889 grundades Herrängs Gruf AB av Per Nathanael Fröding. Denne var disponent vid Schisshyttan och hade grundat Lernbo Grufaktiebolag i Smedjebacken. För att få ihop kapital annonserade han i flera tidningar, till och med i The Times, där Herräng kallades "the new Dannemora". (Detta säger på sätt och vis lika mycket om Frödings ambitioner som om den status Dannemora gruvor och dess järnmalm hade internationellt på den tiden.)

1894 byggdes ett anrikningsverk där man provade att använda magnetisk malmseparering. Metoden blev dock inte så lyckad, varför man istället provade Gustaf Gröndals patenterade anriknings- och briketteringsmetod. Denna eliminerade svavelhalten och minskade kolåtgången.

Herräng hade nu förutom gruvdrift även ett järnbruk. Vid förra sekelskiftet byggdes två masugnar för tillsammans 20 000 ton tackjärn.

Initiativtagare till utbyggnaden i Herräng var den ovannämnde Gustaf Gröndal och grosshandlare William-Olsson. När anrikningsverket, briketteringsverket och hyttan byggdes 1902-03 var dessa de första i landet som helt grundades på Gröndals metoder.

Åren därpå präglades av problem inom andra områden. En kraftstation som skulle drivas med masugnsgas enligt tyskt mönster visade sig inte fungera tillfredställande. Det värsta av allt var dock att malmen i Glitter- och Kärrgruvorna tog slut efter bara ett års drift.

Man satte igång malmprospektering och tog hand om dåligt skrädd malm vidd Lapp- och Markdalsgruvorna. Vid Lappgruvan byggdes ett krossverk för ändamålet.

1910 rekonstruerades Herrängs Gruf AB. Flera ägarskiften bidrog till ojämnheter i driften de närmaste åren. 1918 återupptogs brytningen i Spatgruvan och dagbrotten vid Eknäs och Jacobi gruvor sammanbröts. Man påbörjade också sänkningen av ett nytt uppfordringsschakt.

1919 brann anrikningsverket och maskincentralen. Samma år uppfördes ett nytt anrikningsverk samt ett sintringsverk. Brytningen vid Lappgruvan upphörde efter ett par år.

Lågkonjunkturen i början av 1930-talet innebar svårigheter för Herräng och driften låg tidvis nere. Trots detta återupptogs brytningen i Hägnadsfältet och ett centralschakt sänktes vid Charlottagruvan.

I början av 50-talet skedde en upprustning av bruket, bland annat infördes Kallings rullugnsmetod som gav ett extremt svavelrent tackjärn. Detta köptes bland annat av Sandvikens järnverk och av japanska stålverk.

1959 upphörde brytningen i Spatgruvan. 1961 avslutades all gruvbrytning i Herrängsfältet (Hägnadsgruvan och Eknäsgruvan). Till järnframställningen köptes istället malm från andra gruvor. Dessutom köptes Förola gruva utanför Nyköping och driften där drogs igång igen under några år. För att klara konkurrensen försökte man specialisera sig på kokillgjutning. Till slut var dock nedläggningen oundviklig och driften vid järnbruket upphörde fredagen den 4 juli 1969.

Helt har dock inte metallindustrins prägel lämnat Herräng. Roslagsgjuteriet använder det gamla järnbrukets lokaler och har en elektrostålugn i drift.

Laven vid Eknäsgruvan stod kvar i många år och förföll. Herrängsborna kämpade för ett bevarande, vilket var på väg att lyckas då tyvärr laven brann ned 1982.

Marken vid gruvfälten är idag till största delen styckad till sommarstugetomter och gruvhålen ligger vattenfyllda. Vissa används som vattenreservoarer.


Källor: Vägen från gruva och bruk, red. Lennart Welander - kapitlet Herrängs gruvbanor av Åke Asph, SJK förlag 1984; samt Kulturminnesvårdsprogram för Norrtälje kommun, Kersti Morger, 1986.

Åter till början