Guldsmedshyttans silvergruva under 1800-talet

Underkapitel:
Intresset väcks igen
Erik Elzvik
Elzvik köper rätten till silverfyndigheterna
Silververket byggs upp
Silverfeber i bygden
Tvisterna med Anders Andersson
Nya fyndigheter och anläggningar
Guldsmedshytte silververks bolag bildas
Erikagruvan
Slutet på den Elzvikska epoken
Silverepokens slutskede

Sedan Karl Knutssons tid, då verksamheten vid silvergruvan sannolikt var ganska omfattande och fram till år 1842, hade ingen större silverbrytning ägt rum. Endast några misslyckade försök hade under årens lopp blivit genomförda.

Intresset väcks igen
År 1842 händer något, då sker ett antal inmutningar på blyglans, närmare bestämt sex stycken. Dessa var Guldsmedshytte Stora silvergruva, Claragruvan, Östra Mellangruvan, Täppgruvan, Fallgruvan samt Westra Mellangruvan. Inmutarna var sexmannen Anders Andersson (Vester) från Guldsmedshyttan och bergsmanssonen C.E. Flodström från Fanthyttan. [15] Det var alltså folk i trakten som av någon anledning blev intresserade av de gamla silvergruvorna.

Malmsorten som inmutades var blyglans, en blysulfid. Blyglansmalmen i Bergslagen innehåller ofta silver och detta var den egentliga orsaken till inmutningarna. Förutom silver så innehåller blyglansmalmen även bly. I äldre tider togs inte blyet ur blyglansen tillvara i någon större utsträckning, men på 1800-talet kunde även blyet utvinnas på ett effektivare sätt.

Orsaken till att de gamla silvergruvorna inmutades kan enligt Carl Sahlin ha varit att en "främling" sågs utföra prospekteringsarbeten i området under stort hemlighetsmakeri. Kanske fanns silvermalm kvar och för att förekomma främlingen så inmutades de gamla silvergruvorna år 1842. Att en sådan erfaren malmletare som Erik Elzvik gjorde misstaget att avslöja sina avsikter är enligt vår mening mindre troligt. Mer troligt är att Erik Elzvik genom sina kontakter med kunnigt folk inom bergshanteringen fick vetskap om inmutningarna.